Skip to main content

Yngve Bernhardsson har uppdaterat vårt verkregister med tretton verk av åtta tonsättare. Alla nya verkkommentarer finns längst ned i denna artikel. Ett av verken som kommenteras är Sonat för cello och piano op. 5 av den brittiske tonsättaren, författaren och politiska aktivisten Ethel Smyth (1858-1944).

Är det möjligt att urskilja en specifikt kvinnlig röst i musiken? Ethel Smyth ansåg det. Andra, inte minst forskare inom området, ifrågasätter det. Mycket av det som anses kvinnligt hittas också hos många manliga tonsättare. Och mycket av det som anses typiskt manligt hittas i Ethel Smyths musik.

Dame Ethel Smyth utgör ett gott exempel på hur bedömningen av tonsättare beror på samhälleliga värderingar och rådande musikaliska trender. Innan dessa trender och värderingar diskuteras vidare först lite om Ethel Smyths uppväxt och karriär.

Uppväxt i en officersfamlij

Smyth föddes i en officersfamilj, som nummer fyra av åtta barn varav sex var döttrar, i en miljö som brukar beskrivas som övre medelklass. Enda möjligheten för en tryggad ekonomisk framtid för flickor ur en sådan social miljö var att gifta sig rikt. För att underlätta möjligheten till dylika allianser fick systrarna tidigt lära sig sjunga och spela piano. För Ethel blev detta av livsavgörande betydelse. Men hon blev mer intresserad av medlet än målet och beslöt att ägna sig åt musik.

Fadern kämpade förgäves för att hon skulle välja en annan, för en kvinna mer passande, bana. Med tanke på all den kraft och djärvhet som denna märkliga kvinna skulle uppvisa i flera olika livsskeden, var det inte förvånande att hon gick segrande ur denna strid. Hon skrevs in vid Leipzigs konservatorium 1877, men stannade bara ett år; hon ansåg undervisningen undermålig, åtminstone för blivande tonsättare. I stället studerade hon privat för Heinrich von Herzogenberg.

Under tiden i Leipzig fick hon betydelsefulla kontakter med tonsättare och framstående musiker mycket tack vare en framväxande stark vänskap med sin lärares hustru Elisabeth. I det herzogenbergska hemmet kom hon i kontakt med Brahms, Clara Schumann och Joseph Joachim. Kring konservatoriets violinlärare, Engelbert Röntgen, sonen Julius Röntgen och hans svenska hustru Amanda Maier, uppstod olika musikerensembler som Smyth deltog i. En del av hennes tidiga kammarmusikverk skrevs för musiker i denna röntgenska krets. Efter cirka tio års kamp för att göra sin musik känd på kontinenten, flyttade hon över denna strävan till sitt hemland. Under dessa år tillkom Mässa i D, flera orkesterverk och tre operor.

Hedersdoktor och aktivist

År 1910 hade Ethel Smyth gjort sådan succé med sin musik att hon utnämndes till hedersdoktor vid Durhams universitet. Denna utmärkelse hindrade henne inte från att samma år gå med i suffragettrörelsen, som hon ägnade två år av intensivt arbete. Hon deltog bland annat i fönsterkrossningsaktioner mot politiska motståndare och dömdes till två månaders fängelse. Detta uppmärksammade mellanspel till trots, blev hon adlad till Dame of the British Empire 1922. År 1926 blev hon hedersdoktor vid Universitet i Oxford. Mellan åren 1919-1940 utkom hennes memoarer i 10 volymer.

Smyth skrev sex operor. De mest kända är Der Wald (1899-1901) och The Wreckers (1902-04). Den senare har uppförts vid Metropolitan i New York. Andra kända verk är Mässa i D (1891) och Konsert för violin och horn (1926).

Ethel Smyth, 1903. Foto: Dupont

Kvinnlig tonsättning?

I början av sin karriär på 1880-talet fick Ethel Smyth finna sig i att bli betraktad som, inte som tonsättare, utan som kvinnlig tonsättare, vilket i de dåtida tongivande musikkretsarna per definition innebar konstnärskap på låg nivå. Men hon fick också beröm av både Brahms och Tjajkovskij för sin musik. På sin 75-årsdag 1933 firades hon med en egen festival under Thomas Beechams ledning.

De första åren efter Smyths död var hennes musik fortfarande föremål för beundran, vilket tydligt framgår av artikeln om henne i The Grove Dictionary of Music and Musicians 1954. Där jämförs hon visserligen bara med kvinnliga tonsättare, men hennes musik framhålls som viril och mästerlig i form och hantverk, attribut som kritiker oftast ansåg saknas i kvinnliga tonsättares musik. Artikeln om henne i The New Grove från 1980 speglar en annan musiksmak. Hon uppskattas då för sin betydelse i musikhistorien (läs den kvinnliga musikhistorien) men ogillas för sin musikstil, som betraktas som otidsenlig och konservativ. I The New Grove-upplagan från 2001 har pendeln svängt tillbaka. Ethel Smyth är där på nytt en betydelsefull brittisk tonsättare i akt av sin musik.

Violinsonat a-moll op. 7 (1887)

Vid uruppförandet av denna violinsonat i Leipzig Gewandhaus uttryckte en kritiker åsikten att stycket var tomt på kvinnlig charm och därför ovärdigt en kvinna. På den tiden borde det varit ett beröm men var nog inte avsett som sådant. Joseph Joachim, som Smyth sedan åren i Leipzig betraktade som en vän, var mer rakt på sak, när han av henne fick sig sonaten tillsänd med förfrågan om han ville spela den. Han svarade att verket på det hela taget var ett misslyckande – onaturligt, långsökt, överdrivet utarbetat och dåligt klingande. Men när Tjajkovskij hörde henne själv framföra verket i violinstämman prisade han verket för dess kvalitet och originalitet. Men det skulle dröja många år innan den internationella musikkritiken, någorlunda befriad från könsfördomar, förstod att dela Tjajkovskijs åsikt.

Violinsonaten tillkom under en svår period i Smyths liv. På grund av olyckliga omständigheter hade den djupa vänskapen med Elisabeth von Herzogenberg brutits.

Smyth hade 1882 besökt Elisabeths syster Julia och hennes make Henry Brewster i Florens. Brewster blev förälskad i Smyth, vilket till slut resulterade i skilsmässa. Smyth, som i grunden var homosexuell och alls inte attraherad av Brewster, hade alltså oavsiktligt blivit boven i dramat. Elisabeth von Herzogenberg kunde, kanske av hänsyn till sin syster, inte fortsätta umgänget med Smyth och brytningen hade 1886 blivit total. Vid denna tid hade det även uppstått ett vänskapligt, kanske också kärleksfyllt förhållande med Brewster. Så djup var den tidigare vänskapen att någon har liknat händelsen vid att bli övergiven av en förälder.

Med detta facit i hand är det inte svårt att i musiken uppleva de komplexa känslor som måste ha upptagit en stor del av tonsättarens tankevärld vid denna tid.

Sonat för cello och piano op. 5 (1887)

Denna cellosonat tillkom samma år som violinsonaten, alltså under en tid då Smyth led av att vänskapen med Elisabeth von Herzogenberg hade upphört. Det hörs i verkets vemodiga stämning, en stämning som påminner om den som även återfinns i Brahms verk. Att Smyth haft Brahms cellosonater, i synnerhet den första, som inspirationskällor verkar högst sannolikt. Verket är tillägnat Julius Klengel (1859-1933) som var kusin till Julius Röntgen, Amanda Maiers man och en av den tidens ledande cellovirtuoser. Men verket är inte virtuost. Det är snarare cellons klangmöjligheter som utforskas.

Text: Yngve Bernhardsson

Följande verkkommentarer har lagts till i verkregistret:

 Smyth, Ethel  Cellosonat op. 5
Beethoven An die ferne geliebte op. 98
Borodin, Alexander Stråkkvartett nr 1
Fibich, Zdenek Pianotrio (1872) och Pianokvartett op 11
D’IndyVincentStråkkvartett  nr 1 op. 35 
Linde, BoStråkkvartett  op. 9
Raff, Joachim Pianotrio nr 1 op. 102 och Stråkkvartett nr 7, op. 192:2 ”Die schöne Müllerin”
Schubert, FranzWanderers Nachtlied II, Rastlose Liebe, Ellens gesang III, An Silvia och Litanei.

Till verkregistret.

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.  Lär dig mer