De kallar det essäkonsert. Pianisten Helena Ha-Young och kulturskribenten Magnus Haglund bestämde sig för att låta Wilhelm Stenhammars och Ludwig van Beethovens pianoverk sammanfalla. Detta sker i ett konsertprogram som inkluderar tal och berättelser. Idén är att kombinationen skall medföra något nytt och obestämbart, ett sätt att reflektera över tonerna och deras förbindelser – en essäistisk upptäcktsfärd. Magnus Haglund skriver en kort essä om det som kan vara upptäckten i en essäkonsert.
Finns det konstnärliga och mänskliga samband mellan Stenhammar och Beethoven värda att utröna och exponera? Vad händer till exempel när Stenhammars Sensommarnätter lägger sig intill Beethovens Bagateller opus 126?
Wilhelm Stenhammar (1871–1927) var ju inte bara tonsättare och dirigent, utan också en av sin tids främsta pianister. Den röda tråden i hans verksamhet som pianist var förhållandet till Beethovens 32 pianosonater och de fem pianokonserterna.
Redan på debutkonserten i april 1891, i Vetenskapsakademiens hörsal, stod Beethovens sonat opus 110 på programmet, och han kom senare att göra flera serier med åtskilliga pianosonaterna. I det täta samarbetet med violinisten Tor Aulin stod Beethovens violinsonater ofta i centrum för deras framträdanden.
Musikkritik från 1918
Att Stenhammars Beethovenspel var något exceptionellt vittnar Julius Rabes musikkritik i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om. Så här skriver Rabe om framförandet av Diabellivariationerna, i februari 1918:
”Det mest beundransvärda är kanske hans förmåga att låta åhöraren hela tiden känna, att denna långa följd av variationer är ett stycke, den intensitet varmed han låter varje variation växa fram ur det föregående och få sammanhang med nästan varje punkt i detta väldiga komplex. Kärvt, nästan brutalt ställer han upp temat, likt ett hänsynslöst utslungat, aforistiskt motto, och låter verket börja egentligen först med den första variationen. Han glömmer icke bort temat, endast beslöjar det, och låter det då och då skimra igenom. Men när han lämnar den trettioandra variationen bakom sig, då liksom vänder han sig om och ser tillbaka på den långa vägen, han måst gå. Och med segrarens förklarade blick skådar han drömmande den fjärran punkt, där han en gång gav sin första signal till kamp. Och då stiger i menuettens mera antydda än reellt givna mjuka rytm det ursprungligen så sorglösa valstemat fram, luttrat till hjärtevarm godhet och bestrålat av högstämd humanitet.”
Huruvida Beethoven verkligen påverkat stilkänslan i Stenhammars pianoverk är en annan fråga. På ytan hör de betydande pianostyckena – de båda sonaterna i g-moll och Ass-dur, de båda pianokonserten och sviten Sensommarnätter – snarare ihop med arvet efter Schubert, Schumann och Brahms.
Brev från Stenhammar
Men i musikens sökande ton finns en känsla av organisk utveckling som har med Beethoven att göra. Vad det handlar om kommer fram i ett brev till Stenhammars yngre tonsättarkollega Josef Jonsson. Denne hade 1917 skickat en av sina kompositioner till bedömning. Stenhammar menar att Jonsson skriver litet för fyrkantigt och att musiken borde bölja på ett friare vis.
”Det är inte en lösligare form jag önskar, men en mindre schematiskt akademisk. En form som icke är lånad eller inlärd, utan som växer ut organiskt, naturnödvändigt betingad av innehållet […] Se på Beethovens sista period, synnerligast de sista pianosonaterna och stråkkvartetterna. De växa fram som levande organismer, till synes – ytligt sett – godtyckligt, regellöst, i själva verket obönhörligt logiskt lagbundet. De växa som träden i en naturpark, formade efter en säkrare, skönare lag än någon fransk trädgårdsmästaresax kan utfundera för sina klippta häckar.”
Strindberg mellan Stenhammar och Beethooven
Men mellan Stenhammar och Beethoven finns August Strindberg och den förmedlande länken är Tor Aulin, som hörde till de så kallade Beethovengubbarna som då och då framförde olika Beethovenverk i Strindbergs bostad. För att komma spänningarna i dessa förbindelser på spåren använder vi oss bland annat av pianosonaten opus 31:2, som är en av inspirationskällorna till kammarspelet Spöksonaten. Strax efter uruppförandet i januari 1908 på Strindbergs Intima teatern, skriver Strindberg till Tor Aulin:
”Spöksonaten var endast för att visa dig den form jag söker för det nya musikspelet, utgående från kammarmusiken, kondenserat, begränsat, fåstämmigt. Men Spöksonaten har en annan sida! Ur nutida vardaglig verklighet frampressa stämning (poesi!), utan att gå ner i sagospelets Orient eller medeltid.”
Det viktiga för Strindberg var alltså att dramat, med alla sina ockulta inslag och överklivningar mellan verklighetsplanen, utspelades i en samtid, mitt i den stad där han själv befann sig. När Stenhammars musik hamnar i dialog med dessa strömningar sker något viktigt. Den berättar om det som har varit, men också om det som kan bli. Den sätter sig själv på prov, är full av spänningar, experimentella laddningar, och det pågående samtalet med Beethoven har karaktären av en essäistisk manöver.
Tonerna riktar sig både framåt och bakåt, rör sig i sidled, prövar tystnadens möjligheter, öppnar sig för det oberäkneliga.
Text: Magnus Haglund
Magnus Haglund är musiker, författare och kulturskribent i bland annat Göteborgs-Posten och Expressen.
Den 9 november, kl 18.00 gör Magnus Haglund och Helena Ha-Young Sul en essäkonsert i Stenhammarsalen, Göteborgs Konserthus. I ett arrangemang av Wilhelm Stenhammar-sällskapet och Göteborgs Kammarmusikförening. Mer om evenemanget.
