Med anledning av att nobelpriset snart ska delas ut återpublicerar vi här en sarkastisk recension av Nobelpristagaren George Bernard Shaw. Detta i en underhållande artikel av Sture Forsén som tidigare ingått i Nobelkommittén för kemi. Dubbelt Nobel med andra ord. Recensionen av G B Shaw publicerades 1890 efter Joseph Joachims framförande av Bachs soloviolinsonater i London.
Johann Sebastian Bachs sex soloviolinsonater (BWV 1001-1006), troligen komponerade någon gång på 1710-talet, var länge endast kända i en mindre krets och verkar främst ha betraktats som övningsstycken för violinister. Det finns uppgifter att verken ofta användes i utbildningen vid konservatorier. Att till exempel spela C-dur sonatens (BWV 1005) polyfona partier, speciellt fugan, utan problem kräver utan tvekan stor teknisk färdighet hos utövaren.
Violinister under Bachs samtid
Under Bachs samtid fanns emellertid ett antal excellenta violinister som med stor teknisk färdighet, inte minst vid hoven i Dresden, Weimar och Köthen – exempelvis Johann Paul von Westhoff (1656-1705), Johann Georg Pisendel (1687-1755) och Jean Baptiste Volumier (ca 1670-1728). Polyfona violinkompositioner var vid denna tid inte helt ovanliga. 1696 utgav von Westhoff en serie partitor för soloviolin som flera musikologer menar kan ha inspirerat Bach. Den intresserade kan ta del av dessa partitor på Spotify: ”Sei partite á violino senza basso accompagnato 1696” och även lyssna på von Westhoffs märkliga verk ”Imitatione delle campane” och ”Imitatione delle laute”. Westhoff och Bach kan mycket väl ha lärt känna varandra under de två år de samtidigt verkade i Weimar (1703 – 1705).
En av de utmärkta tyska violinister och konsertmästare som ofta framförde verk av Bach var Johann Peter Solomon (1745 – 1815). Solomon flyttade från det Preussiska hovet till London i början av 1780-talet, där han så småningom hade betydande framgång med att komponera operor för hovet samt att dirigera och organisera konserter. Solomon framförde Bachs solosonater vid flera tillfällen. Det är samme Solomon som lyckades övertyga Joseph Haydn att komma till London vid två tillfällen under 1790-talet.
Joseph Joachim
En annan violinist av världsklass som i Tyskland tidigt framförde Bachs verk för violin var Joseph Joachim (1831 – 1907). I London år 1890 framförde Joachim verk av Bach i St James Hall, bland annat solosonaten i C-dur.
Detta framförande bevittnades av en känd författare och musikrecensent i ”The Star” – George Bernhard Shaw (1856 – 1950). Författaren som senare fick nobelpriset i litteratur är även känd som något av en surpuppa. Hans recension finns bevarad och återpublicerad här nedan. Läsaren får en inblick i Shaws förödande formuleringskonst. Recensionen ger också en bild av de problem som både auditoriet och solisten länge hade inför dessa sparsmakade verk. Många violinister vägrade till och med att spela sonaterna annat än i arrangemang för violin och piano.
Shaw´s beska recension
[Joachim] played Bach’s Sonata in C at the Bach Choir Concert at St James’s Hall on Tuesday. The second movement of that work is (a) fugue some three or four hundred bars long. Of course you cannot really play a fugue in three continuous parts on the violin; but by dint of double stopping and dodging from one part to another, you can evoke a hideous ghost of a fugue that will pass current if guaranteed by Bach and Joachim. That was what happened on Tuesday.
Joachim scraped away frantically, making a sound after which an attempt to grate a nutmeg effectively on a boot sole would have been as the strain of an Eolian (sic) harp. The notes which were musical enough to have any discernible pitch at all were mostly out of tune. It was horrible – damnable! Had he been an unknown player, introducing an unknown composer, he would not have escaped with his life.
Text: Sture Forsén
George Bernard Shaw tilldelades Nobelpriset i litteratur 1925 med motiveringen ”för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet”.
Sture Forsén, prof. em. vid Lunds Universitet har bedrivit forskning inom fysikalisk kemi. Medlem i Kungl. Vetenskapsakademien sedan 1973 och i dess Nobelkommitte för Kemi 1976-1995. Sture Forsén anser sig själv vara en usel amatörpianist men en passionerad musiklyssnare. Har på senare tid skrivit artiklar om musik i ”Opus” och webbtidningen ”Capriccio”.
___________
Referens:
Dorottya Fabian (UNSW) “Towards a Performance History of Bach’s
Sonatas and Partitas for Solo Violin”
[ Published in Essays in Honor of László Somfai: Studies in the Sources and the Interpretation of Music, Lanham, Maryland: Scarecrow Press, 2005: 87-108 ]
__________
