”Personlig eller privat?” Det är frågan Björn W Stålne ställer sig när han läser Stephen Johnsons bok Sjostakovitj förändrade mitt liv.
Författaren är en väl känd medarbetare på BBC:s motsvarighet till vårt Musikradion i P2. Och skulle man peka ut någon motsvarande personlighet här hemma i Sverige skulle det kunna vara Ingemar von Heijne, som ju så tydligt identifierats med Mozart. Men där upphör jämförelsen.
Stephen Johnson lämnar ut sitt privatliv och inte bara sitt – mamman finns också med, inte som den väna och omtänksamma modern utan någon som gjorde livet surt för Johnson. Det kan mycket säkert vara skälet till att han själv beskriver hur han själv i flera omgångar varit bipolär.
Nu är ju det här en bok om Sjostakovitj och ibland är det svårt att inse hur författarens sjukdom har något att göra med den störste sovjetiske tonsättaren.
Självfallet handlar mycket om Sjostakovitj och hans musik. De verk som särskilt uppmärksammas är Leningradsymfonin, alltså symfoni nr 5, fjärde symfonin, operan Lady Macbeth och åttonde stråkkvartetten, men därtill också ytterligare musik. Men Johnson knyter ihop trådarna om sitt liv och vad Sjostakovitjs musik har inneburit.
Det finns mycket i tonsättarens liv som är dunkelt eller som inte fått något självklart svar. Var han kommunist? Nej, han ville aldrig gå med i partiet, även om han lockades. Ville han fly landet? Ja, han kanske ville, men avstod av pliktkänsla. Han besökte visserligen bland annat Dresden under DDR-tiden.
Två personer, som kommit honom inpå livet, var självfallet sonen Maxim och dessutom musikforskaren Solomon Volkov – båda refereras regelmässigt till i boken. Volkov har ju utgivit sig för att vara den mest trovärdiga levnadstecknaren av Sjostakovitjs liv i boken ”Vittnesmål”, men äktheten har i många forskarkretsar ifrågasatts. Sonen Maxim säger i ett annat sammanhang att Volkov visserligen satt hos pappa vid flera tillfällen – ”men pappa visste nog inte att han deltog i en intervju – vid den här tiden var han inte helt frisk”. Och cellisten Rostropovitj säger, också i ett annat sammanhang, att boken är ett falsarium: ”Även om vittnesmål skulle vara en autentisk uppteckning av hans tankar så är det nästan fyrtio år efter själva händelserna”, skriver Johnson.
Här finns gripande berättelser om hur fruktansvärt det var att leva under den sovjetiska kommunismen. Själv var Sjostakovitj ständigt beredd att bli hämtad någon natt för att föras bort under Stalin-tiden. Bara en tillfällighet lär ha inneburit att Sjostakovitj inte lyckades ta sitt liv. Men när tövädret bröt ut under Chrustjovs tid som ledare för kommunistpartiet 1953, efter Stalins död, försökte man i stället övertala honom att bli ledare för det sovjetiska tonsättarförbundet, något som Sjostakovitj försökte komma undan, bland annat med motiveringen att han ju inte var medlem av kommunistpartiet.
Att Johnson blir berörd av Sjostakovitjs musik framgår till exempel i hans upplevelser: ”När finalens inledande begravningsmarschtema kommer tillbaka i fortissimo på tromboner och tubor under satsens klimax, genom dundret från hamrande pukor, går åtta horn samman i en serie krampaktigt klagande snyftningar – jag kan knappt tänka på den här passagen utan att bli fysiskt berörd”. Den reflektion av författarens berättarteknik man gör är att han är en driven radioberättare. Det här skulle mycket väl ha kunnat vara ett radioprogram med mängder av klingande illustrationer. Och det har det säkert också varit i BBC 3.
Johnson har i sina efterforskningar hittat ett citat från Sjostakovitj som han bedömer autentiskt (många så kallade citat publicerades i hans namn utan tonsättarens vetskap): ”Musiken är ett verktyg som förmår uttrycka mörk dramatik och ren hänryckning, lidande och extas, brinnande och kallt raseri, melankoli och vild uppsluppenhet – och de mest subtila nyanserna i och samspelet mellan de här känslorna, som ord inte har förmågan att uttrycka och som är ouppnåeliga inom måleri och skulptur.”
Stephen Johnson skriver på ett ställe: ”Jag kan bara spekulera kring vad komponerandet betydde för Sjostakovitjs psykiska välbefinnande. Men numera vet jag vad hans musik betydde för mig. Framför allt speglade musiken, med något som kändes som osviklig precision, mitt eget psykiska tillstånd under och kring de perioder då jag gav mig i kast med den.”
Boken handlar inte endast om Sjostakovitj och Johnson. Författaren har uppenbarligen riklig erfarenhet och kunskap om psykologer och filosofer – till exempel Schopenhauer och Nietzsche och deras förhållande till konst och musik.
Att det här inte är en biografi framgår helt tydligt när man läser innehållsförteckningen. Andra avsnittet är på 143 sidor utan systematiserad struktur:
Förord 7
Sjostakovitj förändrade mitt liv 13
Läs mer 156
Författarens tack 158
Svaret på den inledande frågan blir alltså: det är en privat berättelse – men intressant.
Text: Björn W Stålne
Stephen Johnson
Sjostakovitj förändrade mitt liv
Bo Ejeby Förlag
