Yngve Bernhardsson har uppdaterat vårt verkregister med nio verk av fem tonsättare. Tre tonsättare är nya: J.N Hummel, Nikolaj Mjaskovskij samt den bortglömde österrikiske mästaren Robert Fuchs som var lärare till bland annat Gustav Mahler, Jean Sibelius och Richard Strauss. Alla nya verkkommentarer finns längst ned i denna artikel.
Robert Fuchs föddes, 1847, i Frauental, Steiermark, yngst av 13 barn. Fadern var lärare, och från 8 års ålder fick Robert musikundervisning av en äldre systers man.
Sin första komposition, ett pianostycke, skrev han när han var 15 år. Efter önskemål från fadern påbörjade han en lärarutbildning, men längtan till musiken blev för stark och 1865 blev han antagen till Konservatoriet i Wien, som på den tiden hette Konservatorium der Gesellschaft der Musikfreunde. Året efter fick han tjänst som organist i en kyrka och senare även i hovkapellet. Examensarbetet vid konservatoriet var en symfoni i h-moll 1867.
Själv fick han lärartjänst vid konservatoriet och blev där 1875 utnämnd till professor i komposition. Många kända tonsättare skulle fram till hans avgång 1912 undervisas av honom, så som Enescu, Korngold, Mahler, Sibelius, Richard Strauss, Hugo Wolf och Zemlinsky.
Sensationella mästerverk
Typiskt för Fuchs verk var en aldrig sinande melodisk uppfinningsförmåga, polyfonisk skicklighet och fläckfri stämföring och ständigt förekommande modulationer. Han skrev två operor med måttlig framgång. Större publikintresse väckte hans tre numrerade symfonier, op. 37, 45 och 79.
Men mest berömd blev han för sina fem serenader för stråkorkester op. 9, 14, 21, 51 och 53, ja så till den grad att han allmänt kallades Serenader-Fuchs (Serenad-räven). Och ändå finns kanske de bästa verken i hans stora kammarmusikproduktion. Bland dessa finns en klarinettkvintett, fyra stråkkvartetter, två pianokvartetter, två pianotrior, en stråktrio och tio sonater med piano, varav fem med violin och två med cello. Bara de två senare borde för varje ny lyssnare upplevas som sensationella mästerverk.
Beundrad av Brahms
Fuchs var en anspråkslös och blygsam man som gjorde dålig reklam för sina verk. Redan under hans storhetstid menade en del att han var en epigon av Brahms och Schuberts musik. Det är dock viktigt att skilja mellan påverkan, plagiat och hommage. Råkar man dessutom heta Fuchs får man i ett tyskspråkigt land ständigt leva med skämt som alluderar på namnet. I den 5:e serenaden, som skrevs för att hedra vännen Johann Strauss (d. y.) 50-årsjubuileum som dirigent, utvecklar Fuchs i sista satsen motiv ur valskungens operett Läderlappen. Dirigenten vid uruppförandet, den kände violinisten, tonsättaren och humoristen Joseph Hellmesberger säger då till tonsättaren: ”Fuchs, die hast du ganz gestolen” (Fuchs, den stal du totalt) alluderande på en känd barnvisa: Fuchs, du hast die Gans gestolen (Räv, du har stulit gåsen). Fyndigt och roligt, men får man hoppas sagt med glimten i ögat.
Desto märkligare är då att Brahms, som inte var känd för överdrivet prisande av sina kollegor, varmt uppskattade Fuchs musik. Hans omdöme får tjäna som slutord över denne underskattade mästare:
Fuchs är en lysande musiker, allt är så bra och skickligt,
så förtjusande uppfunnet, att man alltid fångas av hans musik.
Text: Yngve Bernhardsson
Nya verkkommentarer:
| Fuchs, Robert | Cellosonat nr 1 op. 29 och Cellosonat nr 2 op. 83 |
| Hummel, J. N. | Violasonat op. 5:3 och Cellosonat op. 104 |
| Mjaskovskij, Nikolaj | Cellosonat op. 81 och Stråkkvartett nr 10 op. 67 |
| Poulenc, Francis | Oboesonat |
| Weber, Carl Maria von | Klarinettkvintett op. 34 och Grand Duo Concertant för klarinett och piano op. 48 |
