Nordiska Kammarorkestern, Västernorrlands egen professionella orkester med placering i Sundsvall, firar 30 år. Med sina trettiofem musiker spelar de på halvtid. Sexton av musikerna har likväl anställning på heltid. De veckor orkestern inte tjänstgör musicerar dessa i två mindre ensembler, som nu under 30 år verkat som missionärer för kammarmusik. Och det i en del av Sverige som tidigare inte varit bortskämd med att serveras denna exklusiva genre. KammarmusikNytt har träffat ensembleledarna för att höra hur de upplevt de 30 år som hittills förflutit och vad de tror om framtiden som kammarmusikens förkunnare.
Maria Garlöv Thorsell är ensembleledare för Nordiska Blåsarkvintetten, med en traditionell blåskvintett som instrumentarium. Maria är uppvuxen i Örebro. Efter flöjtstudier i Paris fick hon anställning i den nyetablerade orkestern och blåsarkvintetten. Maria har alltså varit med under nästan alla 30 år. Ensembleledaren för den andra gruppen, Nordiska Kammarensemblen, är Markus Källman, som är uppvuxen i Söderhamn. Markus gick ut Musikhögskolan i Stockholm 2014 och anställdes i Sundsvall samma år.
När vi inleder samtalet har de båda ensembleledarna nyss avslutat sina repetitioner. Med varsin kopp kaffe i handen funderar de på frågan hur de upplevt de år som gått.
– Det har varit bra år, säger Maria Garlöv Thorsell, tanken var nog inte att jag skulle stanna så länge, ett år eller två. Jag visste ju inte så mycket om Norrland och har hela min släkt söderut. Men jag upptäckte ganska snart att det var en kul ”kombo”, det här med orkester och kammarmusik. Jag trivdes väldigt bra med kollegorna, vilket var en viktig del till varför jag blev kvar.
Markus Källman instämmer:
– Ja, det är ett väldigt omväxlande jobb och det har varit kul att kunna kombinera detta i en och samma anställning. I kammarmusikdelen får man axla en annan typ av roll och vi har gjort många roliga projekt. Det finns en kreativ process när man jobbar med kammarmusik, där vi är väldigt självgående och har stort inflytande över vårt arbete.
Jubileumsåret blev dock tyvärr inte så som planerat, med tanke på Covid-19.
– Vi har som alla andra fått lägga om all planering, ställt in konserter och ändrat. Samtidigt har det blivit mycket tid över att planera för framtiden. Att nu bara få ha 50 i publiken, känns konstigt och svårt, (förhoppningsvis 300 när detta trycks, reds anm). Det gäller att våra politiker också förstår behovet av kultur och skjuter till pengar, säger Markus med eftertryck.
– Samtidigt märker vi att det finns ett uppdämt behov av kultur och vi tror och hoppas att när allt kommer igång igen, ja då står publiken i kö för att få uppleva oss, säger Maria.
Kombination med många fördelar
Kombinationen att varva orkesterspel med ensemblespel har många fördelar. Ensemblespelet är utvecklande genom att det tillåter musikerna att testa saker, ibland med en regissör eller instruktör.
– Jag tycker det är en bra kombination, eftersom orkestern inte spelar på heltid. Om det går någon vecka mellan två orkesterperioder är du som musiker ändå i toppform när det är dags för orkesterspel igen. Jag har snart fått spela alla solostycken för flöjt under alla dessa år, säger Maria.
– Att ha en kammarmusikdel i sin tjänst är ju en otrolig lyx, fyller Markus i, de flesta orkestermusiker spelar gärna kammarmusik men det får de i så fall göra på sin fritid. Och kammarmusikspelet tror jag bara är till nytta, exempelvis för precision och intonation.
De flesta musiker som spelar kammarmusik väljer själva varandra. Nordiska Kammarorkesterns tillvägagångssätt att välja musiker till sina två ensembler är lite annorlunda. Det är provspelning bakom skärm i omgång ett. I andra omgången tas skärmen bort och det görs ensembleprov. Ensemblerna har dessutom provtjänstgöring under flera veckor med ett antal av de musiker som placerat sig högst. Det är verkligen viktigt att få tag i rätt person eftersom vi ska jobba så nära varandra, inte minst i kammarmusikdelen som är så självgående. Musikerna kör själva turnébussen, lägger program och är notbibliotekarier med mera. Förutom det rent musikaliska är det också viktigt att de som anställs är beredda att ge konserter för barn och unga. Något man absolut inte behöver vara ängslig inför.
– Barn och unga har oftast inga förutfattade meningar om vår musik, de tar till sig allt, säger Maria.
– Kanske är det också så att nyskriven konstmusik appellerar till de ungas egen musik med rytmer och ett annorlunda tonspråk. Bort med finkulturstämpeln, så fungerar det bra, säger Markus.
Både blåsarkvintetten och kammarensemblen har genom åren också gjort konserter för de minsta barnen, där originalmusik varit viktigt, musik som paketeras i exempelvis en saga eller till och med i en liten teaterföreställning. Exempel på det har varit Petter och hans fyra getter, med mimare. Och den senaste, Flickan och natten med nyskriven konstmusik.
Turnéerna
Att vara kammarmusikens tjänare i en region med långa avstånd är inte alltid så lätt. Musikerna kör, som sagt, turnébilarna själva. En konsert i Junsele, som ligger långt upp i regionen, innebär en körning på 40 mil, tur och retur.
–Det är ett extremt stort ansvar att först köra i två och en halv timme i vinterväglag, prestera på topp under konserten och sedan köra hem, säger Markus.
– Vi har nyligen pratat om att vi kanske snart måste ha krav på körkort också när vi har provspelning. Känns ju konstigt, men med de regler om arbetsmiljö och säkerhet som finns idag, jämfört med reglerna som fanns när vi var nybyggare för 30 år sedan, måste säkerheten ses över. Kanske blir det så att vi får gå kurs i halkkörning, som det har pratats om, så att vi blir fler som kan köra, säger Maria.
Ensemblerna ger inte bara konserter i Västernorrlands län, utan även hos arrangörer i andra delar av landet som kammarmusikföreningarna i Varberg, Borås, Lerum med flera. Utlandsturnéer förekommer också, båda ensemblerna har varit i Kina, Storbritannien, Tyskland och flera andra länder.
–Det är väldigt bra att få visa upp sig både nationellt och internationellt. Det ger inspiration och det är utvecklande när man får möta en ny publik. Vi växer! säger Markus.
– Ja, gärna fler turnéer nationellt med konserter hos Kammarmusikförbundets medlemsföreningar, säger Maria med ett leende.
Kvasts repertorarbank
Båda ensemblerna är noga med att alltid få med kvinnliga tonsättare i sina konsertprogram, vilket ibland kan vara svårt.
– Äldre musik av kvinnliga tonsättare är väldigt svår att hitta för en blåskvintett men vi är inne och söker i Kvasts kartotek och hittade exempelvis Marie Samuelsson där. Vi vill uppmana alla kvinnliga tonsättare att skriva mer för just blåskvintett, säger Maria bestämt.
För Markus och kammarensemblen är det lättare att hitta kvinnliga tonsättare:
– Vi har Andrea Tarrodi som hustonsättare under några år. Hon har nu skrivit ett verk för exakt vår besättning som vi kommer att uruppföra under december. Vi försöker denna säsong ha med ett verk av Andrea vid varje konsert. Tidigare under hösten har vi spelat hennes pianotrio och nu under oktoberkonserten blir det ett solostycke för piano.
Men även kammarensemblen har stor nytta av Kvasts repertoarbank, även om nyskriven musik ofta är skriven för en större orkester eller med ett instrumentarium som inte passar.
– Ofta är det skrivet för harpa, trumpet eller sång, vilket blir en begränsande faktor, säger Markus.
Musikens passepartout och publikens mottagande
Genom åren har ensemblerna mött sin publik i bygdegårdar, kyrkor och bibliotek. Lokaler som finns i de flesta mindre orter i Västernorrland. Och de möter ofta barnen i deras skolmiljö. Alla kommuner har åtminstone en konsertlokal med flygel och skulle orten vara utan piano packas helt enkelt elflygeln med. Ofta behövs programmet anpassas efter förutsättningarna.
På frågan om vad Maria och Markus tycker om den västernorrländska publiken så är de båda positiva.
– Jag tycker den västernorrländska publiken är öppensinnad, säger Markus, ibland funderar man ju på om vissa program kan vara för svåra, men med det tankesättet förminskar man ju sin publiks förmåga till att ta till sig upplevelsen. Ibland kan det naturligtvis vara svårt med något avantgardistiskt men det hade förmodligen varit svårt även i en storstad.
– Vi brukar prata om musikens ”passepartout”, säger Maria. Vi försöker paketera musiken på ett sätt som gör det lättare för publiken att ta den till sig. Som nu senast när vi spelade en blåsarkvintett av tonsättaren Marie Samuelsson med titeln Cat-nine lives, med ett ganska modernt tonspråk. Till den läste vi en text om katter skriven av Lennart Hellsing, som passade väldigt bra till musiken. På så sätt tog publiken till sig stycket på ett bra sätt och det blev nästan det mest uppskattade under konserten.
– Kanske att vi ibland behöver möta publiken vid en afterwork i pubmiljö, funderar Markus, men vi får inte be om ursäkt för det vi presenterar, även om vi har en ovan publik.
Med ett missionerande i kammarmusik under 30 år finns det så klart massor av roliga minnen. Som exempelvis när blåsarkvintetten för några år sedan, på en liten ort, möttes av en affisch utanför konsertlokalen där det stod: “Pizzaafton med underhållning av Nordiska Blåsarkvintetten”.
– Det blev en chock för oss, kanske Ligetis Sex bagateller och Hindemiths Kleine Kammermusik inte var så lämplig för en pizzaafton, säger Maria med ett stort skratt.
En fråga om demokrati
På frågan varför det är viktigt att även denna norra del av Sverige ska kunna ta del av kammarmusik är båda övertygande i sina svar.
– Just för att detta är en del av Sverige, halva Sverige dessutom, säger Maria Garlöv Thorsell, det är en demokratifråga helt enkelt! Har vi 30 personer i en bygdegård i en liten by, ja då kan det jämföras med att ha tusentals i publiken i Stockholm.
– Det vi jobbar med är en form av mission för kammarmusik och folkbildning, avslutar Markus Källman.
Kammarmusiknytt sänder ett STORT GRATTIS till jubilarerna och hoppas få återkomma till 40-årsjubileet!
Text: Lennart Åkermark.
