Om Wolfgang Amadeus Mozart har det skrivits många böcker och det kommer säkert att skrivas fler. Piero Melogranis bok är en i raden. Vad nytt kan den bringa i ljuset om en genial och motsägelsefull historisk person. ”Liv och tid” är en ganska stor munsbit för en författare. Kjell Nilsson recenserar. Det är nästan med bävan som han börjar läsa.
I vanliga fall används oftast båda förnamnen, Wolfgang och Amadeus, men Melograni använder konsekvent ”Wolfgang” och läsaren vänjer sig vid saken. För övrigt får vi veta att Mozart gillade att leka med sina namn, kasta om bokstäverna, skapa anagram och ordvitsar. Det är ett märkligt personlighetsdrag, hans tramsiga lekar och upptåg vid sidan om hans otroliga arbetskapacitet och koncentration i skapandet. Och, får man säga, kontrasten mot pappa Leopolds urtråkighet och eviga tjat om pengar och anklagelser om sonens slarv och lättja.
Bilden av Mozart
Nå, vilken bild ges av Wolfgang, av familjen och av det sena 1700-talets Europa? Vi finner den lilla familjen Mozart i Salzburg, en provinsstad, styrd av en furstbiskop, en märklig kombination av kyrklig och världslig makt. Leopold hade tjänsten som vice konsertmästare vid hovet. Det finns de som menar att Wolfgang hade världens bäste musiklärare i sin far. Rätt eller fel, det var nog den bästa läraren att växa upp hos men Leopold fokuserade med tiden alltmer på gossen, medan systern Nannerl, som var en oerhört begåvad cembalist och säkert under många barnaår Wolfgangs inspiration och förebild, hamnade i bakgrunden. Med tiden växte en schism mellan syskonen. Wolfgang må ha varit geniet men fick Nannerl någonsin samma möjlighet att växa som musiker?
Pappa Leopold insåg genast att han hade hårdvaluta i sina två underbarn. Tidigt åkte de på vidlyftiga turnéer och barnen väckte enorm uppmärksamhet. De fick inbjudan till kejserliga hovet och till den högsta societeten i Tyskland, Frankrike, Italien och inte minst i England. De tjänade mycket pengar men Leopold förföll nog ibland till ren girighet, vilket långt senare skulle visa sig bli till förfång för Wolfgangs karriär, speciellt i Wien.
Melograni skildrar levande vedermödorna under långa resor i regn och kyla, på usla vägar och med bedrövliga förhållanden på värdshusen. Bland de värsta platserna var Paris, en världsstad redan då men gyttrig, förslummad och stinkande. Floden Seine försåg invånarna med dricksvatten men var samtidigt allas kloak (inledningskapitlet till Patrick Süskinds roman ”Parfymen” skildrar samma tid och samma stad).
Breven viktig källa
Beskrivningarna av resorna får vi genom breven, vilka var det enda sätten att kommunicera, och historien får liv. Jag blir alltid fängslad av dessa brev, som korsade Europa i tusental. Skrivandet måste ha tagit massor av tid, kostnaden för portot var betydande och själva logistiken var komplicerad med diligenser och ridande kurirer.
Brevväxlingen mellan Wolfgang och Leopold avslöjar så mycket om deras förhållande, om pappans livslånga försök att styra över sin gosse och om Wolfgangs behov av frihet, konstnärligt och privat.
Melograni bygger till stor del sin framställning på brev mellan far och son men även på brev till släktingar, mecenater och fordringsägare. Brevväxlingen var så tät att till och med saknade brev säger en del om förhållandena. Författaren antar till exempel att rivaliteten mellan systern Nannerl och Wolfgangs fru, Constanze, ledde till att de helt enkelt gömde eller förstörde en mängd brev.
Det handlar om pengar
Mozart levde i en tid, då musiker och kompositörer var närmast livegna, oftast i en rik furstes ägo. Mozart slet sig med stor möda loss från furstbiskopen i Salzburg, skapade sig en tillvaro i Wien som fri konstnär, så fri som det nu var möjligt. Han var beroende av välviljan från hovet och bland överklassen, som kunde ge beställningar på operor eller större verk. Han kunde ändå ge egna konserter och han kunde få verk förlagda och utgivna. Periodvis tjänade han ganska mycket pengar och periodvis – inga pengar alls. Melograni uppehåller sig boken igenom vid pengar. Hur mycket tjänade Leopold på familjens turnéer? Vilka summor kunde en ”offentlig” konsert i Wien ge? Vad betalade kejsaren för en operabeställning? Men Wolfgang fick aldrig någon fast och säker inkomst.
I Wien fanns många konkurrenter, som var mer framgångsrika – en var förstås Salieri – och beställningarna gick ofta honom förbi. Pengar kom in men de rann också ut. Melograni berättar att under Wolfgangs sista år i livet, 1791, ett otroligt produktivt år (”La clemenza di Tito”, ”Trollflöjten”, den sista pianokonserten i B-dur, Klarinettkonserten i A-dur, Stråkkvintetten i Ess-dur, utkast till Requiem, ett par kantater och mycket mera), drog Mozart in mellan 3600 och 5600 floriner. Detta i en tid, då en fast musikertjänst kunde ge 500 floriner i årslön. Wolfgang var nog en slarver när det gällde ekonomi men när det gällde musik fanns enbart precision och koncentration.
Melograni fokuserar lite väl mycket vid pengar och därtill blir jag faktiskt trött på alla baroner och grevar och furstinnor, som radas upp i berättelsen. Det handlade om realiteter för Mozart, ekonomi och nödvändiga relationer men för mig skymmer det musiken. Köchelnummer är bara siffror och jag tycker han räknar upp för många nummer i stället för upplevelser. Jag är måhända inte rättvis.
Melograni har levt ett liv med kärlek till Mozart och jag ska inte sätta mig över den kärleken, för här finns den i renaste form. Och han skriver väl. Översättningen är utmärkt, språket är levande och jag tycker vi lär oss mycket om både liv och tid, som det står i titeln. Men det hade varit roligt med fler illustrationer, inte bara på Wolfgang och familjen utan också på omgivningen, vännerna, mecenaterna och gärna en del notskrift.
Annan Mozart-litteratur
Det är bra med verkförteckningen på slutet och speciellt fint av svenska utgivaren att ge litteraturhänvisningar över vad som skrivits och givits ut i Sverige. En del är utgånget på förlagen men det finns bibliotek och det finns Bokbörsen, där man kan göra fynd.
Till slut
Piero Melograni (liksom även Camilla Lundberg i sitt förord) hänvisar ofta till Peter Shaffers pjäs/Milos Formans film ”Amadeus”. Det är inte så dumt, för den vägen har otaliga människor fått en ingång till Mozart och hans musik. Se gärna ”Amadeus” och njut – men lita inte på någonting! Kejsaren var ingen idiot och Salieri var faktiskt en god vän, om än en mer lyckosam konkurrent.
Legenderna om Mozart tog fart ganska snart efter hans död och en av legendskaparna var nog fru Constanze, men om den saken finns det andra böcker att läsa.
Tills vidare: Läs Melogranis bok!
Text: Kjell Nilsson
Mozart – hans liv och tid
Av Piero Melograni
Översättning Olov Hyllienmark
Ordalaget bokförlag
Piero Melograni (1930-2012) var en mycket uppskattad professor i historia vid universitetet i Perugia. Han gav ut många böcker i historiska ämnen, bland annat om den antifascistiska rörelsen i Italien och han gjorde en översättning av Machiavellis ”Fursten” till modern italienska. Han hade ett starkt politiskt engagemang, satt i parlamentet och tog stor del i utformningen av de mänskliga rättigheterna inom EU. En livslång kärlek till Mozart och hans musik var drivkraften bakom boken ”Mozart, hans liv och tid”. (Källa: Wikipedia)
Tips på fördjupning: Se även Yngve Bernhardsson verkkommentarer om Mozart.
