Recension. Boken Förryckt – Bilder av Robert Schumann och hans musik har recenserats av Kjell Nilsson.
Jag slog upp ordet i min etymologiska ordbok och fann att ordet härstammar från tyskan med samma betydelse och har en mängd synonymer: galen, tokig, vansinnig, svagsint med flera. Ordet har använts som psykiatrisk diagnos, liksom i lättare sammanhang, knasig, knäpp.
Det är ingen positiv beskrivning av tonsättaren Robert Schumann.
Karl Aage Rasmussen, musiker och musikteoretiker, har skrivit uppmärksammade böcker om bland annat Glenn Gould och Svjatoslav Richter och nu ger han sig in i Robert Schumanns liv och verk. Många har dissekerat Schumanns musik, hans privatliv och hans psyke och han har genom åren ibland oförskyllt hamnat i hetluften mellan olika musikaliska trosriktningar.
En högriskperson
Men det är ett fascinerande levnadsöde, otroligt fängslande och gränslöst sorgligt. Redan som ung utgjorde Robert Schumann ”en obegriplig legering av sjukdom och genialitet, styrka och svaghet” som Rasmussen skriver. Man får bilden av en högriskperson som från första början lever med motstridiga krafter inombords: beröringsskräck men mycket vänfast, en lössläppt alkoholist men samtidigt en pedant, som antecknade allt i sin dagbok, smått som stort. Och en arbetsnarkoman, som i de svåraste perioderna av sitt liv kunde producera fantastisk musik.
En spännande tanke i Rasmussens berättelse är hur en stark psykisk stress hos Schumann kan möjliggöra komponerande, kanske en helt nödvändig motvikt till instabiliteten i hans yttre och inre liv. Under fyra år i Düsseldorf, med eviga konflikter, problem i äktenskapet, nervösa sammanbrott och rent fysiska svårigheter, så kunde han komponera: Cellokonserten, 3:e och 4:e symfonin, ”Manfred”, kammarmusik, en mässa, konsertouvertyrer med mera. Han levde på gränsen till en ren katastrof och perioden slutade med att han kastade sig i Rhen en februaridag 1854 i ett försök att avsluta sitt liv. Rasmussens tes är att komponerandets ordning balanserade hans övriga kaos. I Roberts inferno utgjorde musiken hans himmel.
Om pappa Wieck vunnit
En tanke, som slår mig: man kan kanske lättare förstå Friedrich Wiecks känsla, då han märker dragningen mellan dottern Clara, hans ögonsten, och Robert Schumann, en genialisk rucklare, en slarver med högtflygande planer, ett dödshot mot lilla Clara, som skulle bli världens förnämsta konsertpianist. Pappa Wiecks kamp mot förhållandet tog aldrig slut och jag undrar vad som hade hänt, ifall pappa hade vunnit striden. Men de två gifte sig, mot faderns vilja och resten är, som man säger, historia.
Rasmussen berättar på ett fängslande sätt om livet i 1800-talets mitt, i Europas musikaliska hjärta, om kontakterna med kollegor som Liszt, Mendelssohn (både Felix och Fanny), Wagner och, förstås, Brahms, som sent kom i familjens liv. Schumann hade en självpåtagen roll som kritiker och skribent i en egen tidskrift som blev ett centrum för debatt och musiknyheter och han betraktade sig själv både som författare och kompositör. Kanske inte så förvånande, att han blev invecklad i strider, som ytterligare spädde på stress och ångest.
Ett komplicerat äktenskap
Förhållandet till Clara var säkert kärleksfullt men också mycket ansträngt. Claras karriär var under många år satt på sparlåga, hon kunde inte öva, då Robert krävde lugn och ro, hon var ständigt gravid och barnen kom tätt. Claras konsertresor var nödvändiga för familjens ekonomi men hon fick ofta kämpa för att komma loss. Robert gjorde henne någon enstaka gång sällskap på turnén men han avstod helst från resorna och stannade hemma. Känd är historien om ”Herr Schumann, är ni också musikalisk?”
Johannes Brahms kom in i familjen Schumann bara ett par år före Roberts död. Det skilde så många år (Robert född 1810, Clara 1819 och Brahms 1833) men Schumann hade många lovord över den unga kollegan. Brahms kom att bli ett stöd för hela familjen under de sista åren av Roberts liv och vänskapen med Clara varade livet ut.
Det har spekulerats åtskilligt över förhållandet mellan Clara Schumann och Johannes Brahms men Rasmussen ger sig inte in i den debatten. Han konstaterar lite torrt, att Brahms, en ung man på drygt 20 år knappast längtade efter att bli styvfar för en hög ungar mellan 0 och 15 år. Och Clara hade ingen större lust att ännu en gång bli fast hos en dominerande man. Hon var 35 år vid Roberts bortgång och såg en ny karriär möjlig. Hennes konserterande tog fart och i ytterligare 30 år genomkorsade hon Europa med enorm framgång.
Svårbegripliga teoretiska resonemang
Ett par saker i Rasmussens bok kan jag inte riktigt följa med i. Hans analyser av Schumanns ”kompositoriska tänkande” går för mig vilse i långa satsradningar. Vid slutet av ett långt stycke text undrar jag: Vad menade han egentligen? Jag går tillbaka och läser om, med samma resultat. Och hur långt kan man se kopplingar mellan sinnestillstånd och rytmiska förskjutningar i en pianosekvens? Var Schumann traditionell eller ”akademisk”? Eller var han rentav en föregångare till Schönberg med flera? Analysen går bortom min horisont och tillför mig inget.
Robert Schumann var själv inte främmande för filosofiska och kulturkritiska resonemang i sin tidskrift och det är inte konstigt att han blivit föremål för musikfilosofiska diskussioner i senare tid. Rasmussen tar fram exempel från Theodor Adorno och Roland Barthes. Rätt eller fel, men som avslutning på en bok om en av våra mest fascinerande klassiska kompositörer känns det lite trist.
Låt hellre Schumann leva vidare i sin musik. Låt oss få egna upplevelser av småstyckena i ”Waldszenen”, av Adagiot i pianokvintetten, av Cellokonserten eller sångerna i ”Liederkreis”.
Läs boken och lyssna på musiken!
Text: Kjell Nilsson
”Förryckt”
Bilder av Robert Schumann och hans musik
Karl Aage Rasmussen
Bo Ejeby förlag 2020
