”Även om ett ogynnsamt öde har förföljt mig och även om jag har varit olycklig hela mitt liv, så har ödet varit vänligt sinnat mot mig på ett område: när andra begrät sitt lidande, så har jag sjungit om mitt!”
Barbara Strozzi
Under tidig barock var Venedig vid sidan av Rom den mest betydande staden i Italien. Centrum för venetiansk musikutövning var den mäktiga Markuskyrkan, där de flesta högtidliga ceremonier ägde rum. Ett annat centrum var de fyra musikskolorna Ospedali, som gav föräldralösa barn ett hem och en utbildning. Berömda musiker som t.ex. Vivaldi var anställda som lärare, och varje skola hade sin egen flickkör och orkester.
Venedig är också staden, där den stora operan fick sitt genombrott. Medan den tidiga operan i Florens huvudsakligen ägde rum inom hovets kretsar så blev den i Venedig en mer folklig konstform inför betalande publik.
En annan musikform som började blomstra vid mitten av 1600-talet var solokantaten. Den bestod av recitativ och arior, ofta med dramatisk text, och den skrevs vanligtvis för soloröst med ackompanjemang av basso continuo (generalbas). En av de främsta företrädarna i denna genre var Barbara Strozzi, som gjorde en för den här tiden unik karriär som sångerska och kompositör.
Uppväxt i intellektuell miljö
Barbara Strozzi hade den lyckan med sig att få växa upp i en kreativ, intellektuell miljö med möjlighet att delta i en värld som annars var stängd för kvinnor. Hon föddes 1619 och var dotter till Isabella Garzoni, hushållerska hos Giulio Strozzi. Han var en ansedd poet och ledande figur bland Venedigs kulturella elit, han grundade flera akademier och han skrev libretti till många av de operor som framfördes i Venedig under 1630- och 1640-talen, bl.a. av Monteverdi och Cavalli.
Barbara nämns för första gången 1628 som Barbara Valle i ett testamente av Giulio Strozzi. Drygt tjugo år senare testamenterar han sin kvarlåtenskap till ”Barbara av Santa Sofia, figliuola elettiva”, då med efternamnet Strozzi. Man har tolkat det så, att Barbara var hans illegitima dotter med hushållerskan och att han adopterade henne långt tidigare. Hans engagemang och intresse för Barbara och hennes utveckling kan otvivelaktigt liknas vid en fars omsorg om sin dotter genom att han mycket målmedvetet såg till att bana väg för hennes karriär. Hon fick kompositionsundervisning av Cavalli, hon fick tidigt lära känna Venedigs litterära och musikaliska elit och han ordnade musikaliska träffar i sitt hem, där hon fick sjunga och uppträda inför en uppskattande publik.
Dessa möten kunde innehålla föredrag av de olika deltagarna, debatter och samtal, som ofta handlade om kärlek. Barbara uppträdde som värdinna och inspiratör, hon föreslog diskussionsämnen och delade ut priser till den som visade sig skickligast och mest trovärdig. Det är högst sannolikt att hon framförde sina egna sånger vid dessa sammankomster till eget ackompanjemang på luta eller chitarrone.
Kurtisan…?
Det har spekulerats en del, om Barbara var kurtisan. Det fanns enligt tradition i Venedig ett samband mellan kurtisaner och musiker/sångerskor, så frågan kan anses vara befogad. Om man därtill studerar hennes val av texter, som oftast handlar om kärlek, så är det troligt att hon var skicklig såväl i kärlekens konst som i musik.
Ett enda porträtt finns bevarat, som med största sannolikhet föreställer Barbara Strozzi. Bilden visar en ung, mörkhårig kvinna med tankfull, nästan lite sorgsen blick. Hon har en viola da gamba i handen och på bordet intill ligger en violin, som om hon väntar på en medmusikant. I kontrast till hennes allvarliga ansiktsuttryck står hennes något slarviga klädsel, som är förföriskt utmanande och ganska provokativt visar hennes bara, yppiga bröst.
… men respekterad – utom av kyrkan – fyrabarnsmor
En kurtisan i den här tidens Venedig var ofta en bildad och kultiverad kvinna, skicklig musiker eller sångerska, som kunde ha mer eller mindre fasta förbindelser med en eller flera män av hög börd. Det var förstås inte respektabelt att leva så och kyrkans män såg dem som prostituerade. Men de var friare och mer oberoende än de kvinnor som blev bortgifta i unga år. De hade troligen också större möjlighet att själva välja vilken man de ville vara tillsammans med. Barbara Strozzi gifte sig aldrig men fick fyra barn, två söner och två döttrar.
Oavsett vilken social ställning som Barbara hade, så är det liv hon levde helt unikt och de verk hon har lämnat efter sig enastående och kan gott och väl jämföras med hennes samtida manliga kollegors. De flesta tonsättare skrev för teatern eller kyrkan, medan hon rörde sig i en sluten krets. Hon var omgiven av librettister, tonsättare och ledande män som huvudsakligen intresserade sig för opera, ändå sjöng hon aldrig opera. Hon studerade för Venedigs främste operatonsättare, men skrev aldrig själv någon opera.
Åren efter 1664, då Barbara publicerade sin sista sångsamling, är höljda i dunkel. Man vet att hon var kvar i Venedig till maj 1677, då hon av okänd anledning flyttade till Padua. Efter en kort tids sjukdom dog hon där i november samma år.
Barbara Strozzi har publicerat åtta samlingar med vokalmusik, sammanlagt över hundra sånger, mellan åren 1644 och 1664. Alla utom en (Sacri musicali affetti op.5) är profana och innehåller madrigaler, arior och kantater. De flesta sångerna är skrivna för sopran och basso continuo, vilket tyder på att de skrevs för att sjungas av Barbara själv. Texterna handlar nästan alltid om olycklig kärlek, som hon skildrar än ironiskt, än humoristiskt men också med stort allvar. Signifikativt för hennes musik är hur hon ”målar” texten, t.ex. upprepas och förlängs vissa viktiga ord eller fraser. För att framhäva affekt använder hon kromatik, melismatik, synkoper, drillar och tremoli, ofta stora kontraster i tempo och dynamik, växlingar mellan två och tretakt, ibland stora intervall och plötsliga avbrott.
Barbara Strozzi, ”La virtuosissima Cantatrice” är vid sidan av Francesca Caccini (1587–1640) Italiens mest betydande tonsättarinna under barocken. Hon tycks ha varit en för sin tid ”modern” kvinna, men den starka viljan att själv låta publicera sina verk är unik.
Solveig Wikman
