KammarmusikNytt 2017 nr 3

Innehållsförteckning (klicka på rubriken för att komma direkt till motsvarande artikel)

Sommartider - festivaltider!

Klarinett och dragharmonika – 2017 års ”Ung & Lovande” avgjord

Nytt riksting om den västerländska konstmusiken

Krönikan: På budgetfronten intet nytt men Kultursamverkansmodellen förändras kanske

Svenskt skivbolag får internationell utmärkelse

Brahms och Internationalen

En bok om Daniel Börtz

Camerata Nordica i kris

FST/SKAP:s jul-middagar

Maria Theresia von Paradis, del 2: Sicilienne– äkta eller falsk

Stråklärare slår vakt om pedagogiken

Sommartider – festivaltider!
Många av Kammarmusikförbundets medlemsföreningar arrangerar också festivaler sommartid. Här är ett axplock ur årets festivalflora. Säkert finns det fler. Skriv själv in datum och konserter på hemsidans kalendarium!

Höör barockfestival 16-18 juni
Con amore. Musik av bl a Händel, Luther, Senfl, Tunder och Vivaldi
http://www.hoerbarock.se

Båstad Kammarmusikfestival 25/6 – 1/7
25-årsjubileum
Tonsättarprofilen är i år Helena Tulve från Estland, medverkande bl a Musica Vitae, A-S von Otter, Dan Laurin och Karolina Öhman samt tonsättarna Karin Rehnqvist, Malin Bång och Marie Samuelsson
http://www.bastadkammarmusik.com

Saxå Kammarmusikfestival 25/6-1/7
Medverkande bl a Ensemble NEO, The Amôn Quartet, Christina Högman, Lena Susanne Norlin, Nils-Erik Sparf, Anette Wistrand Lavotha, Peter Eriksson, viola, Elemér Lavotha och Mats Jansson, piano
http://www.saxa.se

Old Ox Festival i Mariestad 30/6-2/7
Medverkande bl a Lynn Harrell, Kolja Blacher och Stephen Kovacevich. Musik av bl a Bach, Clarke, Chopin och Rachmaninov.
http://www.auroramusic.se/oldox2017/

Nyköpings Kammarmusikdagar 30/6-2/7 Stjärnholms stiftsgård
Linn Persson och Christopher Hästbacka, Mattias Windemo, Eva Lindal, Jonny Axelsson. Anette Kumlin, Dan Laurin och Anna Paradiso samt Johannes Held och Daniel Beskow som framför Schuberts Winterreise
http://www.nykopingkammarmusik.se

Julitafestivalen 9/7 – 6/8
Medverkande: Tanja Naranjo, , Minna Weurlander, Karin Andersson, Carl Pontén, Markus Stockhausen, Tara Bouman, Marta Kowalcyk, Lukasz Chreszczyk samt Quatuor Ardeo från Frankrike.
http://www.julitafestivalen.nu

Vadstenaakademien 21/7-9/8
The importance of being Earnest - urpremiär
Text: Oscar Wilde och musik av B Tommy Andersson
http://www.vadstena-akademien.org

Gotland Chamber Music Festival 24 – 28 juli
Med en lång rad mer eller mindre kända musiker som Kerstin Avemo, Mats Bergström, Katarina och Svante Henryson, Magnus Holmander, David Huang, Peter Jablonski, Mikael Samuelson Victoria Stjerna m.fl.
http://www.gotlandchamber.se

Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan 10-13 augusti
Musik av bl a Bach, Mendelssohn-Hensel och Mendelssohn.
Med Nils-Erik Sparf, Jakob Koranyi, Trio ZilliacusPerssonRaitinen, Ylvali Zilliacus, David Huang och Bengt Forsberg m.fl.
http://www.kammarmusikens-vanner.se

Göteborgs Pianofestival 15-20 augusti
Programmet inte klart
https://goteborgspianofestival.com/#festivalprogram

Lyckå kammarmusikfestival
Tidpunkt och program är inte klart.
http://www.lyckafestival.com

 

Klarinett och dragharmonika – 2017 års ”Ung & Lovande” avgjord
Med den ovanliga kombinationen av klarinett och dragspel (accordeon) vann två kompetenta musiker årets tävling, en mycket jämn tävling. I år var det duor som tävlade i olika kombinationer. Som vanligt var fem ensembler uttagna, men tyvärr lämnade en av dem återbud med kort varsel. Återstod alltså fyra, och som vanligt kunde man konstatera att Ung & Lovande kvalitetsmässigt håller samma toppnivå som t.ex. Solistpriset.

Först ut var Duo ViNa, violinisten Victoria Stjerna och pianisten Natalia Kremska. De har båda studerat på Edsberg och framträder sedan 2013 som Duo ViNa. Musikerna visade upp ett bländande artisteri i kombination med ett charmerande uppträdande, och redan när de hade spelat, hördes kommentarer bland publiken som ”Undrar om vi inte redan har hört vinnarna”.

vinnuol2Men det finns mycket som ska spela in för att man ska vinna en tävling. Duo Magnus (Holmander)/Irina (Serotiuk) visade upp sig på klarinett och accordeon. Här var det en helt annan klangkombination byggd på luft, som mötte publiken. Man ska komma ihåg att i en sådan här tävling är valet av instrument mindre viktigt än hur man spelar, d.v.s. musikalisk uppfattning och sceniskt uppträdande. Mycket hög teknisk skicklighet, det var gemensamt för alla de tävlande.

Duo ViNa och Duo Magnus/Irina spelade på lördagseftermiddagen. Tävlingen fortsatte sedan på söndagsförmiddagen med ett syskonpar från Lettland, Madara Liepina, violin, och Daumants Liepins, piano. De gjorde allt så rätt och riktigt, de spelade Mozart, Prokofjev och Franck så väl, men de hade ändå svårt att få kontakt med publiken.

Det problemet var mindre för Duo Graden/Carron, d.v.s. cellisten Filip Graden och pianisten Pontus Carron. Också de har samarbetat sedan 2013 och hade haft djärvheten att välja enbart 1900-talsmusik av Sjostakovitj, Nadia Boulanger och Stravinsky. Satsningen verkar ha gått hem, för publiken var entusiastisk.

Är det säkert att vinnarna får den mest lysande karriären? Nejdå, absolut inte, det visar erfarenheter från många tävlingar där artister, som inte vunnit senare lyckats bättre än vinnarna – men inte alltid, förstås. Att vinna är ändå en god hjälp i ett tidigt skede av karriären, men för alla deltagande innebär tävlingen en chans att jämföra sig med medtävlarna.

En jury hade i höstas valt ut de fem som skulle tävla i denna den fjortonde upplagan av ”Ung & Lovande”. Själva ”finalen”, i Västerås konserthus bedömdes av en jury bestående av pianisten Terés Löf (som själv tävlat i Ung & Lovande 2001), Kammarmusikförbundets ordförande Cathja Mörner, producenten på Västmanlandsmusiken Christofer Ekströmer och hans kollega vid Musik i Syd Andreas Baur. Dessutom fick varje kammarmusikförening med någon representant närvarande också avge sin röst.

Vi gratulerar Duo Magnus/Irina till vinsten, som bl.a. innebär, att de får en turné anordnad av, förutom Kammarmusikförbundet, Västmanlandsmusiken och Musik i Syd med stöd av Kulturens och Västerås stad.
final2017
Calle Friedner. text och foto

Nytt riksting om den västerländska konstmusiken
I maj förra året anordnade Berwaldhallens chef Helena Wessman med flera ett riksting om den västerländska konstmusiken, som på senare tid blivit marginaliserad. Därmed riskerar vi att på sikt göra oss av med ett av våra viktigaste kulturarv och beröva kommande generationer möjligheten till den njutning och inspiration, som konstmusiken kan ge.

abk3Den 5 april var det dags för en uppföljning med ett nytt riksting, som hade lockat åtskilliga representanter för musiklivet. Bakom detta riksting stod Sveriges Radio/Berwaldhallen, Kungl. Musikaliska Akademien, Musikverket och Svensk Scenkonst. Vid det första rikstinget låg tyngdpunkten på musikundervisningen i skolorna. Den här gången var ämnena fler.

Helena Wessman, Berwaldhallens chef, klädd i en färggrann kjol gjord av hennes fars slipsar, inledde med att slå fast konstmusikens omistliga plats i vår kultur och risken med en musikalisk historielöshet. Sedan fortsatte musikvetaren och skribenten Erik Wallrup med att bl.a. jämföra den svenska kulturskolan, där undervisningen till stor del sker i grupp, med den italienska, där individuell undervisning är central.

Diskussionerna och föreläsningarna interfolierades under dagen med återkommande programpunkter kallade ”Tre goda exempel”. Karin Starre berättade om projektet ”Min granne tonsättaren”, som vi tidigare berättat om i KammarmusikNytt (nr 3/2015 s 8), där de boende i ett område får träffa en tonsättare, som bor i samma område, och lyssna på och diskutera hans/hennes musik. Ulrich Kaatz berättade om Polstjärnepriset, en kurs och tävling för unga musiker i Vänersborg. Norrlandsoperans VD, Kjell Englund, berättade om det viktiga länsmusikuppdrag man har vid sidan om sina olika verksamheter i Umeå.

En diskussion kring Kulturskoleutredningen, som lades fram i höstas, var en central del av förmiddagens program, och den inleddes av kulturminister Alice Bah Kuhnke. Man underströk betydelsen av föräldrarnas engagemang och vikten av att lära ut något om musiken. Göran Staxäng från publiken påpekade vikten av att musikundervisning ingår i den obligatoriska skolan, d.v.s. det samma sak som han framförde vid ”Forum 21” i december (se KMN nr 1/2017).

 Kvinnor och barn

carlon2

Nästa rubrik var ”Jämställd orkesterrepertoar” med deltagande från Kulturrådet, Musikverket, KVAST (Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) och Stockholms konserthus. Att det är musikens kvalitet och inte vem som skrivit den, som bör vara det som avgör om den ska framföras, är ju egentligen ganska självklart, men även om trenden nu är, att allt mer musik av kvinnor framförs, är det ännu långt kvar, tills detta inte är en diskussionsfråga längre. Lilla Akademien är en grundskola och ett gymnasium i Stockholm, där instrumentalundervisning är ett huvudämne. Skolan är en av de främsta i landet sett till meritvärde. Göteborgs Symfoniorkester har en väl utvecklad verksamhet riktad till barn och ungdomar.

Gotlands Tonsättarskola anordnar en festival i maj, när ett femtiotal verk av skolans elever uruppförs i Visby. Man har även ett samarbete med Musikkonservatoriet Falun. Ensemblen Norrbotten NEO fyller tio år och har ett nationellt uppdrag att med sina sju musiker verka för den nutida kammarmusiken.

Svenska Kyrkan är en av vårt lands största konsertarrangörer. En utredning om kyrkomusikens framtid pågår, och i september nästa år hålls ett symposium om den i Uppsala. Det talades om om kommunikation, om betydelsen av kvalitet och olika uttrycksformer, som bottnar i kyrkans tradition, men en av deltagarna, organisten och körledaren i Västerås domkyrka, Joakim Olsson Kruse, menade att kyrkomusikernas tid till alltför stor del upptas av administrativa uppgifter.

Kammarmusikens plats
Så gav Pernilla Eskilsdotter-Szamosi några exempel på lyssnarsamtal, som man fått till programmet ”Klassisk morgon” i P2. Av störst intresse för kammarmusikvänner var punkten ”Kammarmusiken idag” med Kammarmusikförbundets ordförande, Cathja Mörner, tonsättaren Britta Byström, producenten vid Musik i Syd, Andreas Baur, och saxofonisten i Stockholms Saxofonkvartett och tillika Svensk Musikvårs konstnärliga ledare Jörgen Pettersson.

Deltagarna kunde fastslå, att kammarmusiken är viktig som grund för alla genrer. Cathja Mörner berättade om Kammarmusikförbundet cat2och nämnde bl a  att de kammarmusikfestivaler, som tidigare huvudsakligen hållits sommartid, numera spritt sig till andra delar av året. Hon berättade också hur förbundet påverkar medlemsföreningarna, hur man har ett samarbete med FST (Föreningen Svenska Tonsättare) för att få tonsättarna att komma och berätta om sina verk, och kravet på redovisning av hur mycket musik av kvinnliga tonsättare de enskilda föreningarna har på sina program. Hon framhöll också kammarmusikutbildningen på Mälardalens högskola i Västerås. Andreas Baur berättade att Musik i Syd beställer så mycket ny kammarmusik man kan, vilket är viktigt för återväxten av tonsättare, och Britta Byström, som mest skriver orkestermusik, påpekade, att när man skriver kammarmusik, kommer man som tonsättare närmare musikerna. Hon ser samspelet mellan musikerna som en egen kvalitet, och Jörgen Pettersson fyllde på med att säga att för att ett nytt stycke ska kunna skapas, så förutsätter det ett nära samarbete med tonsättaren (Stockholms saxofonkvartett har uruppfört över 500 verk!). Han menade också att det var viktigt att framföra musik av äldre tonsättare för att inte gå miste om ett viktigt kunskapsutbyte, medan Britta Byström ansåg att man enkelt kan få in både musik både av äldre tonsättare och av kvinnor genom en medveten programsättning.

Dagen bjöd också på en kortare konsert med Radiokören ledd av Fredrik Malmberg. Därefter berättade Ron Davis Alvarez om El Sistema i Sverige, innan det var dags för en sammanfattning av dagen.
Calle Friedner, text och foto

Krönikan:
På budgetfronten intet nytt men Kultursamverkansmodellen förändras kanske
I april varje år kommer regeringens s.k. vårbudget, som dels består av vårpropositionen, en lägesbeskrivning av hur regeringen ser på ekonomin och dess prognoser för framtiden, dels vårändringsbudgeten, som innebär mindre justeringar av den föregående höst lagda budgetpropositionen för innevarande år. Den som hoppats på något nytt, som berör musiklivet, blev i år besviken: mycket lite nytt på kulturområdet över huvud taget fanns att hämta, och att kulturministern inte som vanligt höll någon presskonferens om kulturdelen av vårbudgeten var ju ett kvitto på det.

Däremot är något annat på gång, som kan få viss betydelse för det fria musiklivet. Efter en utredning 2009 beslöt ju den borgerliga regeringen om en ny modell för fördelning av statliga medel till kultur från 2011. Ja, helt ny var den inte: den hade faktiskt testats Västra Götalandsregionen och i Skåne, men nu började den tillämpas i hela landet utom i Stockholms län, som valt att stå utanför, och nyligen kom Kulturdepartementet med flera förslag till utveckling av den s.k. kultursamverkansmodellen.

Målet med den är att minska skillnaderna på tillgång till kultur mellan olika delar av landet och ge utrymme för regionala prioriteringar, d.v.s. möjligheter för ett landsting eller en kommun att t.ex. satsa på teater, musik eller någon annan kulturgren. Det här får ändå inte ske hur som helst, utan landstingen/regionerna måste upprätta en kulturplan i samverkan med länets kommuner, professionella kulturliv och det ”civila samhället”, d.v.s. framför allt ideella föreningar, stiftelser och trossamfund. Den ska godkännas av ett samverkansråd lett av generaldirektören för Statens kulturråd, som granskar om den står i överensstämmelse med de statliga kulturmålen och lagstiftningen i övrigt. Anmärkningsvärt är att de flesta kultursektionerna finns representerade i detta samverkansråd – utom musiklivet! Det borde ju också ha sin plats i samverkansrådet, t.ex. genom att en representant från MAIS fick delta. I alla fall anser sig staten även fortsättningsvis behålla en god kontroll över hur de statliga kulturmedlen används, samtidigt som landstingen/regionerna har ansvaret för att respektive läns invånare får god tillgång till kultur av olika slag, däribland, förstås, levande musik med professionella musiker. En regel man i det sammanhanget har behållit är, att statsbidrag endast kan lämnas till sådan verksamhet, som också får bidrag från landsting/region, kommun eller annan huvudman.

Statens bidrag till det offentliga kulturlivet är inte mer än 30 %. Landstingen bidrar med 45 %, medan kommunerna svarar för de resterande 25 procenten. I landstingen/regionerna och kommunerna har kulturen blivit mer prioriterad sedan Kultursamverkansmodellen infördes, men ändå har den hittills inte lett till några större förändringar av medelsfördelningen eller förbättrade möjligheter att nå de kulturpolitiska målen.

Utredningen kommer därför med åtta förslag. Flera av dem rör inte musiklivet utan andra delar av kulturlivet. Förslaget att ”dialogen med det civila samhället bör utvecklas”, genom att landstingen i sina kulturplaner specificerar sina metoder och syftet med dialogerna för det civila samhällets aktörer, kan däremot vara intressant, eftersom det civila samhället bygger på ideellt arbete, och man från civilsamhället vill se tydligare resultat av samråden.

Kultursamverkansmodellen har uppenbarligen inte varit den tulipanaros, som den förra regeringen hade hoppats. Samtidigt kan vi ju konstatera, att den nuvarande regeringen i allt väsentligt tycker att den är bra med sitt syfte att decentralisera de kulturpolitiska besluten till de olika landsdelarna, där kulturen ska verka. Men hittills har den inte fått avsedd effekt, i alla fall inte fullt ut, och att man nu ser över den kan möjligen resultera i något positivt också för det fria musiklivet.
Calle Friedner

Svenskt skivbolag får internationell utmärkelse  
BIS
Det svenska skivmärket BIS har tilldelats den internationella utmärkelsen ”Årets skivmärke” av ICMA, International Classical Music Awards. Utmärkelserna delas ut i 16 klasser efter bedömning av en jury bestående av representanter för 17 väletablerade musiktidskrifter från lika många europeiska länder samt två fristående personer, den finske musikproducenten och radiomannen Aarno Cronvall och Stephen Hastings, brittisk författare, röstexpert och bl.a. italienkorrespondent för ”Opera News”. Så här skriver de i sin motivering:

I begynnelsen var två mikrofoner och en människa. Fullödigt och naturligt ljud har alltid varit utmärkande ledord för Robert von Bahr, far till BIS. Från början har hög konstnärlig nivå och personlig hängivenhet varit förhärskande. BIS har gett sig in på omfattande projekt som Jean Sibelius‘ samlade verk eller J. S. Bachs kantater, och dess åtagande beträffande samtida nordisk musik är exceptionell.

Ännu en betydande skivproducent, tysken Klaus Heymann, grundare och chef för Naxosgruppen, har fått ett specialpris. I hans fall skriver man, att han ändrat skivindustrin och tillfört marknaden dynamisk energi.
Calle Friedner

Brahms och Internationalen
Det har nyligen varit första maj. Runt om i vårt land har det demonstrerats, och man har sjungit ”Internationalen”, en fransk-belgisk sång, som spridits av socialister över världen sedan den skrevs.
brahms2Det var år 1871 som en transportarbetare från Paris, Eugène Pottier (1816 – 87), skrev texten. Han sägs ha tänkt sig att den skulle sjungas till samma melodi som Marseljäsen (!), men det blev belgaren Pierre De Geyter (1849 – 1933), som 1888 komponerade den musik, som gjort ”Internationalen” känd i hela världen. Kan Johannes Brahms ha hört den?
Brahms hade 1890 deklarerat, att nu skulle han inte skriva något mer, men han var inte bättre än att han kunde ändra sig. 1894 for han till den tyska staden Meiningen, där man höll en kulturfestival. I Meiningen fick han höra Richard Mühlfeld som solist i Webers första klarinettkonsert och i Mozarts klarinettkvintett, och det här inspirerade Brahms till att skriva sina sista två kammarmusikverk, sonaten f-moll opus 120:1 och Ess-dur opus 120:2, båda för klarinett (alternativt altfiol) och piano.
Vad har nu detta med ”Internationalen” att göra? Jo, de första fem tonerna i den andra sonatens första sats har en slående likhet med de första fem tonerna i ”Internationalen”, de är faktiskt identiskt lika. Sedan skiljer sig melodierna åt.
Kan Brahms ha hört ”Internationalen”? Ja, det är förstås helt möjligt. Melodin är ju sådan att den lätt fastnar i minnet, och kanske tänkte Brahms på den – medvetet eller omedvetet – när han började skriva sin andra klarinettsonat, som ju är en kammarmusikalisk pärla även bortsett från de (eventuellt) lånade fem tonerna och ett av de mest spelade kammarmusikverken, både i versionen med klarinett och altfiol.
Eller också blev det så här av en slump. Vi kan inte veta, men det går ju alltid att fantisera.
Calle Friedner

En bok om Daniel Börtz
I mars 1981 protesterade åtta svenska tonsättare på Expressens kultursida: ”Varför tystas svensk musik i Sverige?” Bland dem fanns tungviktarna Hilding Rosenberg, Sven-Erik Bäck och Ingvar Lidholm, och bland de unga Anders Eliasson Sven-David Sandström och Daniel Börtz.
På 90-talet tycktes de bönhöras. 1992 var Börtz förste yngre svensk att få en egen tonsättarfestival i Stockholm. 40 verk spelades; 7.000 biljetter såldes. Vartannat år därpå följde fester för kamraterna ur samma generation Sven-David Sandström och Eliasson. Nu är Börtz och Sandström, tillsammans med Ingvar Lidholm och Bo Nilsson, de enda levande tonsättarna att ha porträtterats i Musikaliska Akademiens nya skriftserie Svenska Tonsättare, medan Eliasson i fjol fick ett eget sällskap i Wien, som ”tidlös tonmystiker”. Men var hör vi honom nu i Sverige. Eller Börtz? Är allt väl därmed? Knappast. Alla lyser de nämnda alltmer med sin frånvaro i konsertprogrammen.

bortz2Grånat helskägg och hög panna på Lennart Mörks Börtz-omslag för tanken till Brahms. Både han och Eliasson såg sig gärna som Brahms-disciplar. Börtz själv har mardrömmen om att på festival höra Brahms som sin egen musik, berättar författaren Sara Norling. 14-årig valde han musiken till sin framtid i mötet med just Brahms tredje symfoni, i Nordiska ungdomsorkestern i Lund – men i stundens allvar då utan att förmå spela en ton. Vi kunde tro att han fötts in i musiken. Hilding Rosenberg var han rentav släkt med; Börtz far var dennes kusin, och i början på 60-talet blev han själv Rosenbergs privatelev. Som 4–5-åring hade han lekt sig in i musiken. Föräldrarna var konstnärer, pappa Sigvard Carl Wilhelmson-elev, grafiker och målare, mamma Dagmar textilkonstnär. Faderns konkretistiska bild Frigörelse är omslag till Börtz-skivan med Sinfonia 6. Redan i skolan levde han i musik, med radioklassikerna som kunskapskälla.

Han bodde då i Osby. Han föddes 8 augusti 1943 i Hässleholm. I Osby kom han in i musikskolan, och började spela i orkester. Osby-profilen ”fader Gunnar” (Rosendal) gav honom böcker om Palestrina och Lasso. Att orkestrera lärde han sig via Bonniers lexikon. Hos lundatonsättaren John Fernström läste han varje onsdag kontrapunkt och harmonilära och spelade i elevorkestern, därpå i Nordiska ungdomsorkestern. Som 19-åring kom han 1962 in i Musikhögskolans violinklass i Stockholm, 1963 i kompositionsklassen, först för Karl-Birger Blomdahl, sedan Lidholm, båda Rosenberg-elever.

Stor produktion
Allt gick som på räls. Han kom in i Tonsättarförbundet 1971, var sekreterare 1972-79, blev själv musikhögskolelärare och valdes in i Musikaliska Akademien 1989, som dess preses från 1998 (den förste aktive tonsättaren på den posten på över 100 år). 2011 fick han första Ingvar Lidholm-priset (50 000 kronor), instiftat till dennes 90-årsdag, som en av våra ”främsta nu levande tonsättare”. Han odlade 70- och 80-talens expressivitet och lyriska intensitet i tolv Sinfonior (1973–2011) och i elva solo-Monologhi (1965–84), läste Kafka och Hesse och fann musikdramatiken i det nära samarbetet med Ingmar Bergman i Euripides-operan Backanterna 1996 (Börtz talade själv om deras ”brain storm”). Den följdes av Euripides Medea 2016 efter Svall (2006), Magnus Gabriel (2008), och Goya (2009).

Tidigare DN-kritikern, nu P2-medarbetaren Sara Norling, har skrivit sin uppslagsrika och entusiastiska bok i tät kontakt med Börtz, men vad hjälper det? I min musikaliskt livaktiga hemstad tror jag mig inte ha hört ett enda stycke av honom. Kulturpolitikerna måste nog gnugga sina eventuella geniknölar om en musikens framtid ska räddas.
Rolf Haglund   

Sara Norling: Daniel Börtz
Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 142
Gidlunds förlag

Camerata Nordica i kris
Länsmusikchefens pensionsinsättningar missade, konstnärliga ledaren har slutat i protest tillsammans med flera musiker, kammarorkestern står utan arbete under vårterminen och publiken får tillbaka sina pengar. Det handlar om kammarorkestern CNL2Camerata Nordica, Länsmusikens i Kalmar flaggskepp, och det handlar om chefens, Kjell Lindström, pension.

Skälet är att enligt den överenskommelse, som gjordes när Lindström tillträdde sin befattning 1996, skulle han gå i pension vid 60. Men man – någon – glömde att göra erforderliga pensionsavsättningar, sammanlagt 4 628 000 kr, vilket gjorde ett oväntat hål i resultaträkningen, och man hamnade på -4,4 miljoner för 2016. När styrelsen tvingades revidera resultaträkningen för att föra in en reservation i resultaträkningen, så att Lindström ska kunna få ut sin pension, konstaterar revisorerna att ”…hela årets underskott har genererats av denna reservation….”.

Fadäsen med den glömda pensionsavsättningen uppdagades i mitten av december. Den första åtgärden från styrelsen var att ställa in två konserter i januari 2017. Men detta skulle följas av att konserterna ställdes in även under resten av våren. Nu blev det uppror i Camerata Nordica och turbulensen vädrades flitigt i media. Man kungjorde att redan köpta biljetter skulle återlösas. Men med cameraterna förhåller det sig så att kammarorkestern endast består av ett litet antal fast anställda musiker. Resten är frilansande musiker som engageras vid varje enskild produktion. Nu beslöt Terje Tønnesen, den konstnärlige ledaren, att bryta sitt kontrakt. Och flera av musikerna, bland dem cellisten Per Nyström, beslutade sig också för att lämna orkestern. Och de är inte ensamma: inga frilansare tänker återvända. Styrelsen har dock i detta skede tänkt sig att konsertverksamheten med Camerata Nordica skall återupptas vid höstterminens början.  Kjell Lindström hade enligt alla planer tänkt sig att gå i pension vid nyår 16/17, men han har lovat att stanna kvar som länsmusikchef tills i höst. Under våren ska en rekrytering av hans efterträdare genomföras.

Revision
Revisionen av Länsmusikens årsredovisning har blivit klar först nu och är överlämnad så sent som 19/4 – revisorerna har tagit god tid på sig – eller kanske tvingats göra det. I klämmen av revisorernas långa formella text kan man läsa: ”Vi måste informera styrelsen om bland annat revisionens planerade omfattning och inriktning samt tidpunkten för den. Vi måste också informera om betydelsefulla iakttagelser under revisionen, däribland de betydande brister i den interna kontrollen som vi identifierat.”

Den auktoriserade revisorn avslutar dock med att tillstyrka att styrelsens ledamöter beviljas ansvarsfrihet för räkenskapsåret 2016.
Även Landstinget har utsett en revisor beträffande Länsmusiken, som skriver: ”Mot bakgrund av den kraftigt försämrade ekonomin i Musikstiftelsen…  anser jag att stiftelsens administrativa rutiner bör gås igenom och stärkas.”
Det är i sammanhanget viktigt att påpeka, att den försämrade ekonomien helt och hållet beror på de bortglömda pensionsavsättningarna. Beträffande den övriga primära verksamheten i Kalmar läns musikstiftelse, nämligen barn- och ungdomsproduktioner och frilansproduktioner finns inga anmärkningar eller kommentarer.

Glansdagar
1988 föddes Kalmar läns Musikstiftelse med Kalmar läns landsting som grundare. Orkestern har funnits sedan 1974. Kronan på verket var Camerata Roman, som man hette under lång tid. Man bytte dock namn till Camerata Nordica, ett namn som var mer gångbart på den glansfulla tid, då man turnerade en hel del utomlands. 2013 gästade man t.ex. The Proms i London. Ytterligare turnéer har gått till Polen, Tyskland, Kroatien och Sydamerika – prestigefyllda turnéer med andra ord. Den stora frågan är självfallet: Vem är ansvarig för denna fadäs? Styrelsens ordförande kan inte svara på frågan.

Framtiden?
Vad händer nu?
- Man rekryterar ny länsmusikchef
- Man har för avsikt att revidera organisationen
- Man har f.n. ingen konstnärlig ledare
- Stommen av frilansande musiker är borta
- Tills vidare sköter Kjell Lindström planeringen av Camerata Nordicas nedbantade kommande konsertverksamhet
- 1/9 2017 ska Lindström gå i pension – enligt den senaste överenskommelsen.

Med andra ord: Fortsättning om utvecklingen i Camerata Nordica följer.
Björn W Stålne

FST/SKAP:s jul-middagar
När FST/SKAP:s julmiddagar har aktualiserats och många ondgör sig över att fem högre chefer från musik/kulturlivet samt två från FST/SKAP åtalas för tagande av resp. givande av muta kan det vara intressant att nyansera klagokören något. 

Det var redan i november 2014 det granskande programmet Kaliber i P1 berättade om de årliga julmiddagarna som FST/SKAP bjöd högre chefer inom musiklivet på Operakällaren. Kalibers skäl till det granskande reportaget var att man ville veta hur de pengar, som landets kulturskolor betalar till FST för att kopiera noter, används. Då var en av slutsatserna att intäkterna bl.a. gick till dessa bjudmiddagar. Varför frågan aktualiseras nu och åtal väcks två och ett halvt år senare förefaller som om någon vaknat väldigt sent. I Kaliber 10/11 2014 intervjuas dock FST:s dåvarande ordförande Martin Q Larsson om syftet med bjudmiddagarna:

”Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. I sammanhanget tycker jag att det är ganska billigt. Vi får ju berättelser som att: 'jag träffade den här konstnärlige ledaren och sedan gav han mig en beställning' eller 'vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen”.
(Källa: SR:s egen utskrift på hemsidan)

mql3I samma intervju säger Martin Q:

”Jag lägger ner extremt mycket arbete på att göra den där placeringen på bästa sätt så att man får just det där, att tonsättare A hamnar bredvid myndighetsperson eller konstnärlig ledare B.”
(Samma källa)

I klagokören till stöd för Martin Q läser man i sociala medier: ”Ska man inte kunna äta middag tillsammans...”

Att FST:s julmiddagar fyller en stor social funktion, där många av musiklivets representanter från hela landet träffas är odiskutabelt, lika odiskutabelt som när t.ex. Musikaliska Akademien har sina årliga middagar i samband med sin högtidsdag – icke sällan på den lika guldkantade krogen Grand Hotel.
Men man måste ändå notera att syftet skiljer sig. KMA gör det i samband med sin högtidsdag och - mig veterligen – blir inte samtliga middagsgäster bjudna utan en del får betala själva. Sannolikt är det dessutom lite skillnad på kuvert-priserna.

När FST har sina årliga bjudmiddagar blir det faktiskt öppet mål för åklagaren när Martin Q säger:
"…Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän…¨

Nu är alltså fem ”myndighetschefer” och två från FST/SKAP åtalade beträffande mutanklagelsen. På en fråga i Ekot om hur mycket man får bjuda på utan att det ska betraktas som muta, svarar åklagaren att det är väldigt svårt att svara på. Det finns inga fasta regler. Man ska också ha P2-s chef - Elle-Kari Höjebergs - synpunkter i beaktande i samma inslag 2014:

”Höjeberg tycker att hon har en skyldighet som representant för Sveriges Radio att gå på olika branschtillställningar, som till exempel julmiddagen ifråga.”

Jag kan hålla med henne. Som chef finns det all anledning också inom musiklivet att ha aktiva kontakter med musiklivets företrädare. Det är inte bara inom näringslivet man har nytta av att äta middag med sina samarbetspartners och konkurrenter. Skiljelinjen torde dock gå när man finansieras genom skattemedel eller medlemsintäkter jämfört med det privata näringslivet.

Aldrig känt mig mutad
Beträffande middagarna med FST/SKAP och KMA kan jag för egen del säga att jag under alla år som chef för Musikradion (stor beställare hos tonsättarna) och chef för Rikskonserter (också stor beställare) aldrig betraktat detta som muta eller känt mig tvingad att styra mina beslut till följd av middagarna. Däremot har det blivit lättare att ha kontakter också med branschkollegor för att inte tala om departementsföreträdare, människor som man annars inte träffar dagligen, så även jag skulle med andra ord kunna beskyllas för att vara jävig, även om det inte för ett ögonblick föresvävat mig att jag blivit mutad – inte ens nu. Men Martin Q har inte gjort det självklart. Och inte blev det bättre av att han efter sändningen ville:

”…ta tillbaka sitt uttalande om att syftet är att påverka makthavare inom musiklivet”.

För egen del får jag väl trösta mig med att preskriptionstiden för mutbrott går vid 2 alternativt 5 år beroende av straffskalan för brottet. Det är nu åtta år sen jag pensionerades från Rikskonserter…
Tilläggas kan att Kulturdepartementet nu fordrar att cheferna för Statens Musikverk och Konstnärsnämnden – båda statliga myndigheter – tar timeout under tiden rättsprocessen pågår, vilket de i de yttersta av dessa dagar också gjort. Extra intressant blir det kravet, när man kunnat konstatera att även olika företrädare för Kulturdepartementet förekommit som gäster på bjudmiddagarna.

Att vissa chefer ska tvingas göra timeout medan rättsprocessen pågår är synnerligen olyckligt, när man ser hur långsamt rättsväsendets kvarnar mal.

Med tanke på att åklagaren i en radiointervju i år inte preciserat var gränsen för kuvertavgiften avseende tagande av muta går, vore det mest naturligt att åklagaren tämligen omgående lägger ner förundersökningen i brist substans i målet. Och varför bara sju?

Nuvarande uppmärksamhet kommer ändå att få till resultat att man kommer att tänka efter flera gånger innan man bjuder eller låter sig bjudas på middag och särskilt om det sker i rimlig omfattning.
Björn W Stålne
Chef för Musikradion, SR, 1983-88
Chef för Rikskonserter, 2000-2010
Foto Calle Friedner

Maria Theresia von Paradis, del 2: Sicilienne– äkta eller falsk
Här fortsätter Solveig Wikman sin artikelserie om Maria Theresia von Paradis med att berätta om frågetecknen kring den komposition hon mest blivit känd för.

Hur många musiker och musikälskare har inte i något sammanhang spelat eller lyssnat till Sicilienne av Maria Theresia von Paradis? Ett litet örhänge som passar lika bra vid glada som sorgliga tillfällen och inte minst som extranummer! Stycket spelas på alla tänkbara instrument och i olika instrumentkombinationer. Man hör det oftast för fiol eller cello och piano, men det förekommer också för flöjt med ackompanjemang av gitarr eller harpa, oboe, trumpet, klarinett, saxofon, orgelsolo och i arrangemang för stråkorkester, och det finns ett otal inspelningar (flera hundra på youtube) med både okända och kända artister.

Den österrikiska tonsättarinnan Maria Theresia von Paradis (1759-1824) har framför allt gått till eftervärlden genom just detta stycke. Det är emellertid tveksamt om hon verkligen är den sanna upphovskvinnan – en intressant fråga som knappast påverkar styckets popularitet.

paradis3Vad talar för atttycket är skrivet av Paradis och vad talar emot? Källmaterialet är tunt, så någon definitiv slutsats går inte att nå. Den japanske musikforskaren Hidemi Matsushita hävdar i sin doktorsavhandling The musical career and compositions of Maria Theresa Von Paradis (1989), att det inte är Maria Theresia som har komponerat stycket utan i stället violinisten Samuel Dushkin, den person som gav ut det på Schotts förlag 1924. Så vitt man vet trycktes inte stycket under Maria Theresias levnad. Det finns inte heller någon autograf eller något manuskript; det enda som existerar är en avskrift av Dushkin.

Många argument
Matsushita grundar sin tes bl.a. på att stycket inte fanns med i Maria Theresias verklista i 1800-talets lexikon. Där fattas å andra sidan även andra kompositioner. Han anser också att stycket inte passar in på Paradis’ musikstil. Det är heller inte typiskt för den wienklassiska perioden. Paradis levde dock ända till 1824, då tonsättare som Beethoven och Schubert pekade framåt mot romantiken. Kan hon då inte ha utvecklats och inspirerats av de nya strömningarna?

Det finns ytterligare argument. Dushkin var elev till Fritz Kreisler, som hade gjort sig känd eller t.o.m. bland vissa kritiker ökänd för att falskeligen ha attribuerat egna kompositioner till berömda tonsättarnamn som t.ex. Boccherini, Tartini, Couperin, och Vivaldi. Kreisler hade dessutom gjort en bearbetning av larghettot ur Carl Maria von Webers ”Sonata Progressive” op.10 nr 1 för violin och piano, en sats som har slående likheter med Paradis’ Sicilienne. Enligt Matsushita kan det vara så, att Dushkin lärde känna Weber/Kreislers stycke genom Schott’s utgivning 1913 och att han sedan på 1920-talet komponerade ”sin” Sicilienne i Kreislers anda.

Mot Matsushitas åsikter talar att både Paradis och Weber var elever till abbé Vogler och att det finns indicier på att de kunde ha känt varandra personligen. Man vet att Vogler medverkade vid en ”Hausmusik-konsert” i Paradis’ hem, då Haydns ”Skapelsen” uppfördes i en version för två pianoforten. Om Weber var med vid detta tillfälle eller bevistade Hausmusiken någon annan gång vet man inte, men möjligheten finns. Weber kan alltså ha hört Paradis’ Sicilienne och lånat hennes melodi till sin långsamma sats i fiolsonaten, ett antagande som i sig kan vara lika trovärdigt som Matsushitas påståenden.

Den ursprungliga versionen av Paradis’ Sicilienne (om det nu är hennes) var troligen tänkt för fiol eller cello och piano. På noterna står ”Revu et edité” (återupptäckt och utgiven) medan det på versionen för pianosolo står ”Arrangé et edité” (bearbetad och utgiven), formuleringar som pekar på en viss skillnad.

Kan denna lilla musikjuvel vara en komposition av Dushkin, som han i så fall gav ut exakt 100 år efter Paradis’ död? Gåtan är och förblir kanske olöst men förmodligen hade denna Sicilienne liksom Albinonis Adagio eller Caccinis Ave Maria förblivit i skuggan, om de publicerats under namn som Samuel Dushkin, Remo Ghiazotto eller Vladimir Vavilov.
Solveig Wikman


Stråklärare slår vakt om pedagogiken
Fackförbund är till för att ta tillvara sina medlemmars ekonomiska och arbetsrättsliga intressen. Svenska Stråklärarförbundet är däremot ett yrkesförbund, som arbetar med att utveckla pedagogiken.

wirkkala21972 bildade man i Österrike ett europeiskt stråklärarförbund, ESTA. Redan året därpå tillkom på initiativ av professor Sven KarpeSvenska Stråklärarförbundet anslutet till ESTA.  Idag har man c:a 475 medlemmar. Ordförande är Päivikki Wirkkala-Malmqvist, verksam i Norrköping och på Kungliga Musikhögskolan. Hon säger att stråkpedagog är ett lågstatusyrke, men genom förbundet stärks medlemmarnas självkänsla, där stöttar man och lär av varandra, bl.a. genom att anordna fortbildningsdagar. Som hon uttrycker det: ”Vi vet vad vi kan, men vi är ganska dåliga på att lyfta våra egna svansar”. Päivikki Wirkkala-Malmqvist menar också att förbundet bidrar till att minska prestigen lärare emellan och gör det mindre känsligt, när en elev byter lärare. Man har förstås en hemsida, men man håller sig också med en (tryckt) tidning, som kommer ut fyra gånger om året.

Konferenser och fortbildning
Svenska Stråklärarförbundet anordnar också vart annat år s.k. ”stråkdagar” i Malmö, nu senast i januari i år. Initiativet till dem togs av Lisbeth Vecchi, känd violinpedagog från Göteborg. På dem besöker man lektioner på musikhögskolan, bildar en stråkorkester med de deltagande pedagogerna, och följer en rad föreläsningar t.ex. om interpretation, improvisation och teknik, och går på konserter.

ESTA anordnar internationella konferenser, närmast i slutet av maj i Kazan i den ryska delrepubliken Tatarstan. Innehållet lär komma att likna det på de svenska stråkdagarna, men konferensen pågår här i fem dagar i stället för tre. Tanken är också att ESTA ska bygga upp en ”bank” av värdefull litteratur och musik rankad efter kunskapsnivå, som alla i de nationella förbunden ska kunna ta del av. På så sätt kan man utbyta information om sin musik länderna emellan.

Mer övning i Finland
När Päivikki kom från Finland till Sverige upptäckte hon, att man i den svenska musikskolan bara har en lektion i veckan, medan man i Finland har två plus solfège (notläsning), teori och samspel, d.v.s. man åker till musikskolan 4 – 5 gånger i veckan. Det gör att eleverna övar mer. I Sverige saknas läroplan, och det ger läraren stora friheter att undervisa, samtidigt som det också kan utgöra en stor otrygghet. I Finland är undervisningen uppdelad i kurser, och för att gå vidare måste man klara en examen i den kurs man just gått igenom. Detta har inneburit, att Päivikki fått klart för sig vilka målsättningar hon bör ha, t.ex. att man vid ett visst stadium måste klara lägesspel för att inte bli begränsad till en alltför liten repertoar. ”Mitt uppdrag är att ge eleverna verktyg, så att de kan spela vilken repertoar de vill”, säger hon och tillägger, att svenska lärare, som måste skapa ”utbildningspaket” på egen hand, är väldigt duktiga på det.

Integration i skolan
Vi knyter an till Forum 21, som vi berättade om i Kammarmusik-Nytt nr 1/2017, och där vikten av att integrera estetiska ämnen, särskilt musik, i den vanliga läroplanen poängterades. Päivikki håller med: genom musiken övar man upp sin förmåga till koordination, sin finmotorik, sin förmåga att strukturera vad man gör, och får generellt lättare att lära. Kulturskoleutredningen, som lades fram i höstas, förslår däremot en total separation mellan kulturskola och den ordinarie skolan.

”…och det är ju så väldigt galet”, säger Päivikki. ”Våra lärare vill in i skolans värld, och nu gör man musiken till en fritidsverksamhet, som dessutom leds av personal, som ibland saknar utbildning. Därmed får vi en segregation där det blir pengar som avgör vem som får högklassig undervisning. Det enda stället vi kan nå barn, som saknar stöd hemifrån, är i skolan”.

Sambandet med skolan, när eleverna ändå är på plats, är det smidigaste och effektivaste. Det finns de elever, som kommer flera gånger i veckan till sina lektioner, och gemensamt för dem är, att de i allmänhet har engagerade föräldrar. Päivikki menar, att det annars inte bara är svårt att få barnen att börja spela, det är ännu svårare att få dem att fortsätta! De är ofta överaktiverade, de håller på med 4 – 5 olika saker på fritiden, och då orkar de inte komma två gånger i veckan till musikskolan. Så om Kulturskoleutredningen är sista ordet ingalunda sagt. 
Calle Friedner

Kansliet

Kammarmusikförbundet Kansli
Christina Sejmo

Telefon och e-post

072-7018777
kansli (at) kammarmusikforbundet.se