Krönika - Polarpriset och konstmusiken

I början av februari var det som vanligt dags att kungöra årets mottagare av Polarpriset, som Stikkan Anderson en gång med en donation ville göra till ett musikens Nobelpris. Samma status som Nobelpriset har det ändå inte fått, även om det har hög status, och medan Nobelpristagarna väljs av representanter från de vetenskapliga institutionerna Karolinska Institutet, Vetenskapsakademien och Svenska Akademien (ekonomipriset av Riksbanken), utses polarpristagarna av populärmusikens intresseförening SKAP, STIM och en representant för Stikkan Andersons familj. Från början ingick också Kungliga Musikaliska Akademien i priskommittén men lämnade den för några år sedan. Kanske är det en följd av detta, som vi kunnat se i valet av årets mottagare av priset.

Det normala har hittills varit, att man tilldelat priset till dels en företrädare för jazz eller populärmusik och dels en företrädare för den västerländska konstmusiken, men undantag har förekommit. Det första året, 1992, gick det till populärmusikern Paul McCartney, men också till de tre baltiska staterna, som just blivit självständiga från Sovjetunionen, som en grundplåt till att bygga upp egna upphovsrättssällskap motsvarande det svenska STIM. 1998 fick den indiske sitarmästaren Ravi Shankar priset (mycket välförtjänt, även om det inte gällde västerländsk utan österländsk konstmusik), 2003 gick det till Keith Jarrett enbart (!), men han har förstås etablerat sig som såväl jazzmusiker som klassisk pianist, och 2010 var den ”klassiske” mottagaren filmmusikskaparen Ennio Morricone, mera tveksamt, för filmmusik är ju inte självklart konstmusik.

stikkan2Inte heller i år gick något av prisen till en konstmusikföreträdare utan till den amerikanske jazzmusikern Wayne Shorter och den brittiske popmusikern Sting (döpt till Gordon Matthew Thomas Sumner). Hur ska vi tolka det? Jag vill inte ifrågasätta, att både Shorter och Sting skulle kunna vara i den klassen att de skulle kunna komma ifråga för Polarpriset – men inte samma år! Att Sting på ett mycket personligt sätt spelat in några elizabethanska sånger kan inte kvalificera honom till att företräda den västerländska konstmusiken – hans huvudsakliga produktion finns ju inom popmusiken. Är det så illa, att polarpriskommittén, numera med SKAPs ordförande Alfons Karabuda som ordförande även i priskommittén, inte känner till en enda tonsättare eller musiker inom den västerländska konstmusiken, som är värdig att motta priset? Eller ska man vara så insinuant och påstå, att eftersom populärmusiken alstrar mer pengar till SKAP och STIM än konstmusiken, vill man medvetet undvika att ge priset till en av dennas företrädare genom att tolka ordalydelsen i stiftelseurkunden, ”skall kunna avse alla områden inom eller med nära anknytning till musiken”, som att man kan låta bli att ge priset till någon företrädare för konstmusiken? Det är i så fall mycket illavarslande i en tid, när det västerländska musikarvet mer än någonsin behöver lyftas fram genom populärmusikens ständiga bombardemang, och jag tillåter mig betvivla, att det var så Stikkan ville ha det.

Av någon anledning har på senare tid en rad kända personer gått ur tiden. En av dem var den danske jazzviolinisten Svend Asmussen, som blev nästan 101 år och var verksam till han var långt över 90. Vad har Svend Asmussen med kammarmusik att göra? Jo, dels trakterade han det i jazzsammanhang relativt ovanliga instrumentet fiol, dels var han begåvad med en musikalitet högt över det vanliga och dels var den musik han gjorde oftast av kammarmusikalisk natur. Det sistnämnda kom särskilt väl till uttryck i samarbetet med gitarristen Ulrik Neumann och vår svenska Alice Babs i ”The Swe-Danes” 1958 - 62. Han uppträdde också med Alice Babs enbart (plus ackompanjerande musiker). Svend Asmussen var ”regissör” av deras nummer, som alltid var genomrepeterade in i minsta detalj trots att de verkade improviserade i stunden, för Svend Asmussen var perfektionist, vilket också Alice Babs var för övrigt. Så det finns all anledning att lyfta på hatten inför minnet av en stor musiker och artist, som inte bara blev känd och uppskattad i Danmark och Sverige utan också runt om i den övriga världen.

Calle Friedner text och foto

 

Kansliet

Kammarmusikförbundet Kansli
Christina Sejmo

Telefon och e-post

072-7018777
kansli (at) kammarmusikforbundet.se