Svensk Musikvår

Förra året återuppstod ”Svensk Musikvår” efter att ha legat avsomnad sedan 1992. Det är en festival förlagd till Stockholm med syftet att visa upp ny, svensk musik, även om några äldre verk förekommer. Festivalledare var i år liksom förra året Jörgen Pettersson, altsaxofonist i Stockholms Saxofonkvartett, som också stod som arrangör.
                   
Saxofonkvartett2Om förra årets festival var imponerande, var årets upplaga det i än högre grad: på 35 konserter och seminarier framförde närmare 500 medverkande (inklusive körer) runt 120 verk, av dem 23 uruppföranden: huvudvikten i festivalrepertoaren låg alltså på nu levande tonsättares musik, men avlidna tonsättares musik fanns också med liksom förra året för att ge perspektiv på vår tids musik. Förra året framfördes knappt 50 verk på 16 konserter – i år en betydande utvidgning således. Man hade också fått stöd från alla stora konsertgivare i Stockholm utom Sveriges Radio, (som har ett särskilt ansvar för svensk musik!), och av en rad enskilda personer.

- Nu lyckades man tyvärr inte från Sveriges Radios håll få loss några tekniker till den här festivalen, men vi spelar ju in och dokumenterar den själva, och det finns intresse från radions sida att lyssna på och sända de inspelningarna, berättar Jörgen Pettersson.
Förra årets festival kom till som ett pilotprojekt. Den blev alltså utgångspunkt för 2017 års festival, som fick Musikverket som huvudfinansiär, men man fick också stöd från bl.a. Kulturrådet, Kungliga Musikaliska Akademien och Stockholms stad.
- Sedan har vi ju alla våra fantastiska samarbetspartner, som ställt upp med lokaler, personal, teknik o.s.v. Det är imponerande att se vad man kan åstadkomma, när man samlas kring en gemensam sak, nämligen att ta fasta på vårt musikarv och föra fram den kulturen vi lever i och förmedla den vidare till en publik. Det är något som ligger i allas vårt intresse, det är det vi brinner för, och det är så härligt att se, att alla vill vara med, fortsätter Jörgen Pettersson, som själv är en av de mest entusiastiska.

 

Publiktillströmningen var god, och på t.ex. öppningskonserten fylldes den stora Högalidskyrkan nästan helt. Alla evenemangen var gratis med ett par undantag, och bara den saken bör förstås ha lockat en del publik. Normalt skulle festivalen inte ha haft råd att hyra några av de största och bästa konsertlokalerna, men genom samarbetet med Folkoperan, Konserthuset, Musikaliska, Musikhögskolan, Operan, o.s.v., har man fått tillgång till deras lokaler. Man har också ställt upp med personal och teknik, vilket Jörgen Pettersson förstås är mycket glad för. En annan samarbetspartner var för första gången också Svenska kyrkan.

Taby 2- Jag tyckte det var viktigt att få med Svenska kyrkan i festivalen, eftersom kyrkomusiken länge utgjort grunden för dagens musik. Kyrkan är också en av våra största konsertorganisatörer, och det är viktigt att visa upp den breda verksamhet som finns i kyrkan, och lokalerna med magnifika orglar och akustik lämpar sig så bra för det vi håller på med. 

Öppningskonserten innehöll till 50 % musik av kvinnliga tonsättare – en självklarhet kan man tycka, även om antalet kvinnor som skriver musik är betydligt färre än antalet män att döma av Föreningen Svenska Tonsättares medlemsmatrikel – och kvinnorna var också representerade på många av de andra konserterna. Som sig bör var det musikens kvalitet som avgjorde, inte vem som skrivit den.

Förra årets seminarier hade i år blivit fler för att ge möjlighet att lyfta fram frågor, som musikerna arbetar med dagligen, som hur man når en ny publik eller för att belysa enskilda tonsättare, som t.ex. Karin Rehnqvist eller Gunnar Bucht. Men problemet kvarstår med att man i det offentliga idag tänker i projekt och därmed tvingar musiker och arrangörer att söka projektbidrag. Det missgynnar också äldre tonsättare, och från t.ex. Musikverket kan man bara söka bidrag för ett år i taget.

- Vi är förstås mycket tacksamma för det anslag man gett oss, men nu håller vi tummarna för att vi ska kunna fortsätta den här satsningen, säger Jörgen Pettersson. Ja, var finns långsiktigheten, när man bara lämnar bidrag för ett år i taget? Och sammanlagt i högst tre år?

Festivalen avslutades med utdelningen av flera priser: Rosenbergpriset på 75 000 kr, som ska gå till en tonsättare med betydelsefull och nyskapande verksamhet bakom sig, gick till Thomas Jennefelt, känd framför allt för sina körverk. Pianisten Anna Christensson, som vi uppmärksammat flera gånger i Kammarmusik-Nytt, tilldelades FST:s Interpretpris på 50 000 kr, som ska gå till musiker som särskilt utmärkt sig genom att framföra samtida konstmusik, och priset Musikens Möjliggörare, som ska gå till en konsertarrangör eller producent, vars insatser varit av stor betydelse för den nutida konstmusiken, tilldelades GotlandsMusikens producent och tillika tubaist, Erik Skagerfält, som får beställa ett nytt verk till ett värde av 50 000 kr. Även KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare, delade ut ett pris, Guldkvasten, till Kungliga Filharmonikerna och Stockholms konserthus. 
Svensk Musikvår tycks därmed ha fått luft under vingarna.

Calle Friedner text och foto

Kansliet

Kammarmusikförbundet Kansli
Christina Sejmo

Telefon och e-post

072-7018777
kansli (at) kammarmusikforbundet.se