Dorothy Irving - ingen oförarglig sångerska

1994 berättade Dorothy Irving i en intervju, att hon kunde 5 000 sånger. Det var sant men svårt att tro: att kunna texter och melodier till så många romanser vittnar ju om ett ofantligt minne. Dorothy Irving har, när detta läses, just fyllt 90 år men är fortfarande i högsta grad verksam. Boken kommer alltså mycket lämpligt till födelsedagen.

Regissören Götz Friedrich sa i samband med att han satte upp Ingvar Lidholms opera ”Ett drömspel”, att ”helst ser vi regissörer, att tonsättarna är döda”, detta eftersom de brukar lägga sig i arbetet för mycket, men i det här fallet hade det inte varit några problem. Detsamma gäller uppenbarligen den här boken, där Catarina Ericson-Roos har haft ett nära samarbete med föremålet för sin biografi. Då blir det förstås mycket lättare att skriva, även om författarinnan ingalunda nöjt sig med det Dorothy Irving själv berättat utan omsorgsfullt gått igenom tidningar, böcker och andra dokument, lyssnat på radioprogram och sett TV-program samt, inte minst, intervjuat en lång rad personer, som på olika sätt haft med Dorothy Irving att göra: elever, kolleger, familj. Den bild som framkommer är till 99 % mycket positiv. Det är något Catarina Ericson-Roos nästan beklagar. Hon menar, att en skildring av en person i genomgående positiva ordalag lätt ger intrycket av att det är fråga om en skönmålning, och därför skriver hon på slutet, att hon verkligen försökt hitta något kritiskt men funnit ytterst lite. Nej, något devot fjäskande är det inte fråga om, det är fakta som gäller.
Maskrosbarn från London
Berättelsen om Dorothy Irving är något av en askungesaga: hon föddes i en fattig arbetarmiljö i London. Modern var närmast ointresserad av sin dotter, och att inte ha fått bekräftelse av henne har förföljt Dorothy genom livet. Hemmet saknade böcker, men skolan blev den intelligenta flickans bästa tillflykt. Hon blev ett maskrosbarn. Genom eget energiskt arbete fick hon så småningom studera sång och spela cello. Hon gifte sig med en medicinstuderande, sedermera narkosläkare, Basil Finer, men tog sig ett eget efternamn, Irving. Paret flyttade till Östersund, där Basil fått en tjänst, och så kom Dorothy till Sverige 1957. Paret hade då en son, David, sedermera medicinjournalist och far till två kända svenska sångerskor, Zoie och Sarah Dawn Finer. Äktenskapet med Basil Finer sprack efter några år, och Dorothy gifte om sig med Lars Fjellstedt, matematiker och pianist, som förblivit hennes fasta punkt i tillvaron.

Irving2När man i början av sextiotalet steg in i sångpedagogen Nils Köllerströms studio på Malmskillnadsgatan (nu sedan länge riven), möttes man av affischer som berättade om Dorothy Irvings konserter. Hon var hans främsta elev, hans stolthet, det märktes tydligt. Dorothy hade inlett sin karriär som romanssångerska med en sensationell debut, men hon blev inte bara själv aktiv sångerska utan i ännu högre grad utövare av en pedagogik, där kommunikationen med publiken, textförståelsen och sångens musikaliska budskap samt spridningen av den sångskatt romanserna utgör kommit i främsta rummet.

Legendar redan i sin livstid
Hon har inte hållit sig till ett begränsat antal sånger utan letat fram okänd repertoar och därigenom vidgat vyerna för både sina elever och publiken. I sin undervisning har hon en positiv attityd, men hon kan ibland vara strängt kritisk - för elevernas bästa - men hon vill också visa att de har någon som tror på dem, något hon själv alltså saknat så starkt i sin barndom. Dorothy Irving har också haft flera anställningar som administratör, fr.a. hos Rikskonserter, och som styrelseledamot och utredare.
Att gå igenom allt Dorothy Irving gjort kräver närmare 400 boksidor, i varje fall om man ska göra det så ingående som Catarina Ericson-Roos gjort, men boken är ändå lättläst. Kanske någon tycker att skildringen blivit alltför detaljerad, men de som arbetat med Dorothy Irving eller varit hennes elever kommer läsa boken med stort intresse. Det kan man också göra även om man bara ytligt känner till Dorothy Irvings namn – eller inte alls. Det här är en i alla avseenden mycket välskriven biografi, närmast en avhandling, med flera register och många källhänvisningar, över en unik person, som under sextio år verkat i det svenska musiklivet och gett det mycket näring genom sitt okonventionella – och ibland kontroversiella - sätt att tänka i olika yrkesroller.

Calle Friedner


Kansliet

Kammarmusikförbundet Kansli
Christina Sejmo

Telefon och e-post

072-7018777
kansli (at) kammarmusikforbundet.se