Krönika: Vart tog den svenska musiken vägen?

Det har varit jul och det har varit nyår. Därtill advent och trettondagshelg. Mycket musik i kyrkor och konsertlokaler. Det har som vanligt också varit utdelning av Nobelpriset till alla pristagare utom till litteraturpristagaren, som inte hade tid (?) att komma.

Inför prisceremonin den 10 december, ger man en nobelkonsert i Stockholms konserthus ett par dagar tidigare. I publiken sitter pristagarna med åtföljande gäster, diplomatiska kåren och en rad andra utländska gäster. Ett lysande tillfälle att bjuda på svensk musik med svenska artister med andra ord! Men vad bjuds man på? Jo, visserligen spelar faktiskt den svenska Kungliga filharmoniska orkestern, men dirigent är italienaren Gianandrea Noseda. Solist är den holländska violinisten Janine Jansen och på programmet står musik av Wagner, Brahms, och Beethoven – inte en svensk ton så långt örat når! Och alltså ingen svensk dirigent eller solist heller!
Så här är det i stort sett varje år: idel utländsk musik och utländska artister. Det är förstås inget fel på varken musiken eller artisterna, men detta är ett svenskt pris, världens mest prestigefyllda, och det delas ut i Sveriges huvudstad. Att i det sammanhanget visa upp den höga kvaliteten på svensk musik och svenska artister (en del i världsklass!) borde vara en skyldighet för Nobelkommittén och Stockholms konserthus, men det missar man. Skäms man för Roman, Berwald, Stenhammar, Alfvén, Larsson o.s.v.? Varför inte spela något av någon äldre kvinnlig tonsättare som Helena Munktell, Amanda Maier Röntgen eller någon yngre som Karin Rehnqvist eller Paula af Malmborg Ward? Till exempel.
Larssin 2Varför spelar man inte musik av Lars-Erik Larsson t.ex.Vågar man inte bjuda på något, som av  de utländska gästerna kan upplevas som exotiskt? Wagner, Brahms och Beethoven kan de ju lika  gärna höra i sina konserthus hemma! Skäms man för våra     svenska dirigenter, sångare och  instrumentalister, eller måste det vara ”världskändisar”? Särskilt passande vore det att ge plats åt  några av våra bästa yngre artister, musiker som snart kan tillhöra världseliten - men icke! Varför är  svenskarna så bortkomna, när det gäller att visa upp sin egen kultur? 

En viss beröring med detta har det som aktualiserades i december, när regeringens lagrådsremiss  om kulturarvet presenterades. Där framgår, att man i kulturarvet bara vill räkna in konkreta objekt.  Det är kanske en medveten avgränsning, men nog bör man också räkna in både litteratur, konst och  musik i kulturarvet? En diskussion uppstod genast, om man enbart ska räkna in det historiska arvet,  eller om man också ska inkludera det som skapas idag t.ex. av invandrade personer. Det är  självklart, att sådant i en framtid kan komma att bli en del av ett utvidgat kulturarv, men för att  vara ”ett arv” måste det ju ha ärvts och vara sådant som vår kultur idag bygger på. Hur man  kommer att se på det som skapas idag kan vi inte veta än. Det är inte som när tonsättaren Zoltán  Kodály, född 1882, gifte sig med den 58 år yngre Sarolta Péczely och sedan presenterade henne som sin blivande änka. Det var lättare att förutse… 

Calle Friedner

Kansliet

Kammarmusikförbundet Kansli
Christina Sejmo

Telefon och e-post

072-7018777
kansli (at) kammarmusikforbundet.se